Beroendepunkten
Johan Norberg har skrivit en artikel i tyskspråkiga Financial Times Deutschland som han länkar till från sin blogg.
Artikeln får mig att tänka på det där med att hitta något bra sätt att
beskriva att majoriteten av valmanskåren är beroende av det allmänna.
Man skulle kunna kalla det beroendepunkten, en slags point of no return, ungefär som att vara bortom peak oil.
Jag undrar dock hur bra termen beroendepunkten skulle slå i Sverige? Eller rättare sagt på vilket sätt den skulle slå... Många på vänstersidan skulle säga att det är fint att vara beroende, att vi alla tillsammans är beroende av det allmänna. I deras ljus kanske beroendepunkten kan bli den punkt där man äntligen knäckt ryggen på det kapitalistiska, egoistiska samhället. Man har nått den mysiga beroendepunkten.
Ett samhälle där människor är så rädda för varandra att de inte vågar låta sin nästa utvecklas i frihet, är ett samhälle som också kommer att få skörda frukterna av det synsättet, både i form av stympade individuella liv, och det samhälleliga priset när värden som kreativitet och personlig omtanke släpas i smutsen och bestraffas ekonomiskt.
Alla har en hjärna, och byråkratens hjärna är inte större än din. Ändå ska han ta beslut för dig i ditt liv. Man kan faktiskt se det så enkelt: Det är ingen bra resursallokering att du inte ska använda din hjärna, och att hans ska vara överarbetad. Det är bara så länge du är rädd för dina medmänniskor som hans strategi fungerar, och du fogar dej.
Jag undrar dock hur bra termen beroendepunkten skulle slå i Sverige? Eller rättare sagt på vilket sätt den skulle slå... Många på vänstersidan skulle säga att det är fint att vara beroende, att vi alla tillsammans är beroende av det allmänna. I deras ljus kanske beroendepunkten kan bli den punkt där man äntligen knäckt ryggen på det kapitalistiska, egoistiska samhället. Man har nått den mysiga beroendepunkten.
Ett samhälle där människor är så rädda för varandra att de inte vågar låta sin nästa utvecklas i frihet, är ett samhälle som också kommer att få skörda frukterna av det synsättet, både i form av stympade individuella liv, och det samhälleliga priset när värden som kreativitet och personlig omtanke släpas i smutsen och bestraffas ekonomiskt.
Alla har en hjärna, och byråkratens hjärna är inte större än din. Ändå ska han ta beslut för dig i ditt liv. Man kan faktiskt se det så enkelt: Det är ingen bra resursallokering att du inte ska använda din hjärna, och att hans ska vara överarbetad. Det är bara så länge du är rädd för dina medmänniskor som hans strategi fungerar, och du fogar dej.