Ljuger dom?
Ibland när man debatterar på Internet kan man råka på folk som påstår något som är helt fel, och när man överbevisar dom så ignorerar de det fullständigt, och istället så hittar de (eller hittar på) ett nytt påstående som också det är helt fel. Ett extremt exempel är förintelseförnekare: De mest märkliga argument dyker upp, och när de överbevisas så hittar de något annat argument som måste nedkämpas. De känner inget som helst ansvar för vad de tidigare påstått, utan anstränger sig för att skvätta ny skit och få uppmärksamhet på detta.
De förlitar sig helt enkelt på att man till slut ska tröttna, och inte analysera, gå in i detaljerna. För det är alltid i detaljerna som sanningen finns, utan detaljer, ingen sanning. Det är från detaljerna vi kan rekonstruera händelseförloppet.
Och det gäller ju t ex i KU-förhören som hålls nu. Vi kan aldrig få reda på vad som verkligen hänt om inte detaljerna fastslås. Utan detaljer kan de ansvariga påstå vad som helst. Då finns det alltid en marginal som de kan dra på. Därför måste man gå till botten med det man undersöker; har man väl börjat måste man avsluta. Är man några lökskal från kärnan är sanningen fortfarande långt borta.
Vi måste därför inte vara rädda för att gå in i detaljerna, dessutom måste man få hålla någon ansvarig när de påstår något. Man måste till sist få säga: "Du ljuger!". Man har inte rätt att fejka okunnighet eller allmän relativism ("vem vet vad som är sanning?" och dylikt). Därför att om vi accepterar det, kan de trötta ut oss med en aldrig sinande kaskad av nya påståenden. Och människans kreativitet att hitta på sådana överstiger hennes kapacitet att gå till botten med dem. För att citera Noam Chomsky i något där han har rätt: "Det mänskliga språket kan formulera en massa saker som inte finns".
Två bloggare som jobbar med detta nu är Egon Mothwhall och Lennart Regebro. Egon Motwhall har läst Jan Guillou och kommit fram till att karln ljuger, och Lennart Regebro gör det samma med Åsa Linderborg. Både Motwhall och Regebro anser att dessa personer inte kan påstå det de påstår, utan att medvetet ljuga.
Med bloggosfären har tyckandet och analyserandet blivit mer demokratiskt, och jag tror att en konsekvens av detta är att mediautrymme och stilistisk förmåga som maktfaktor, kommer att trängas tillbaka något, till förmån för logik och empiri. Och det är bra.
De förlitar sig helt enkelt på att man till slut ska tröttna, och inte analysera, gå in i detaljerna. För det är alltid i detaljerna som sanningen finns, utan detaljer, ingen sanning. Det är från detaljerna vi kan rekonstruera händelseförloppet.
Och det gäller ju t ex i KU-förhören som hålls nu. Vi kan aldrig få reda på vad som verkligen hänt om inte detaljerna fastslås. Utan detaljer kan de ansvariga påstå vad som helst. Då finns det alltid en marginal som de kan dra på. Därför måste man gå till botten med det man undersöker; har man väl börjat måste man avsluta. Är man några lökskal från kärnan är sanningen fortfarande långt borta.
Vi måste därför inte vara rädda för att gå in i detaljerna, dessutom måste man få hålla någon ansvarig när de påstår något. Man måste till sist få säga: "Du ljuger!". Man har inte rätt att fejka okunnighet eller allmän relativism ("vem vet vad som är sanning?" och dylikt). Därför att om vi accepterar det, kan de trötta ut oss med en aldrig sinande kaskad av nya påståenden. Och människans kreativitet att hitta på sådana överstiger hennes kapacitet att gå till botten med dem. För att citera Noam Chomsky i något där han har rätt: "Det mänskliga språket kan formulera en massa saker som inte finns".
Två bloggare som jobbar med detta nu är Egon Mothwhall och Lennart Regebro. Egon Motwhall har läst Jan Guillou och kommit fram till att karln ljuger, och Lennart Regebro gör det samma med Åsa Linderborg. Både Motwhall och Regebro anser att dessa personer inte kan påstå det de påstår, utan att medvetet ljuga.
Med bloggosfären har tyckandet och analyserandet blivit mer demokratiskt, och jag tror att en konsekvens av detta är att mediautrymme och stilistisk förmåga som maktfaktor, kommer att trängas tillbaka något, till förmån för logik och empiri. Och det är bra.