Demokrati medicin mot terrorism?

Lorenzo Vidino skriver i Boston Globe (och på Counter terrorism blog) om USA:s som han tycker naiva tro på demokrati som medicin mot islamistisk terrorism. Från bloggen:

The obvious cure to the problem is tackling radical Islam, the ideology that motivates terrorists. But the administration believes firmly -- almost blindly -- that democracy is the right medicine. According to the report, democracy ``diminishes the underlying conditions terrorists seek to exploit." Promotion of democracy is, therefore, the key element in the administration's long-term approach.

Yet democracy does not always have these healing powers. The administration contends that individuals who enjoy political participation and can freely express themselves are less likely to embrace fundamentalist messages. The truth is that today democratic societies are spawning terrorists no less than dictatorships are.

Han avslutar med:

The main one is the intellectual poverty of its offer. Al Qaeda and other such groups are crystal clear about what they oppose, but they have made no argument to prove they could offer a better tomorrow to ordinary Muslims. If they ever achieved their lofty dreams of avenging Muslim pride and re establishing the caliphate, how would they make it work? Do they have an economic plan? And how about fixing potholes and collecting garbage? Only few in the Muslim world would sign up for a Taliban-style state that lacks everything except public executions.

Islamist ideology is powerless when confronted with the basic duties of governance. Look at the Palestinian territories, where Hamas's recent unpopularity is derived from its inability to pay salaries and deliver basic services. Promotion of democracy is an ambitious goal whose prospects for success are unclear. What can produce immediate gains is a head-on challenge of the enemy's ideological shortcomings.

Jag är inte så säker att jag håller med honom. Problemet med icke-demokratier är att de inte har något ströre intresse i "good governance". Good governance innebär kritiskt tänkande och öppenhet, ingredienser som snart hade avsatt regimen. Islamism fungerar därför i symbios med diktaturer: Den ena är så orealistisk som den andra är inkompetent.

Demokratisering, eller kanske framför allt liberalisering, är vägen framåt. Liberalisering innebär också frihandel och krav från omvärlden på fungerande institutioner i de berörda länderna, på vägen mot demokrati. Dessutom måste informationsfriheten komma in i dessa länder, så att de kan jämföra t ex talibaners resultat i samhällsbygge med andras. Kanske är det detta sista som Vidino framför allt vill ha, men han skriver i så fall inte ut det.

Vidino tar också upp problemet med radikalisering i väst. Men jag tror att det problemet är intimt länkat till situationen i många muslimska länder.