Elbolaget (och uppenbarligen kulturleverantören) Kraft & Kultur hade release för några timmar sedan av sitt temanummer om Ayn Rand. Kraft & Kulturs kulturtidning heter Voltaire, och releasen var på Kungsbron 1 i Stockholm.  Det är ju intressant med en elleverantör som också genererar och distribuerar kulturell debatt.

Boris Benulic (Sveriges liberalaste Marxist) inledde med att hävda att marxism och Ayn Rand går ihop. Jag satte inte kaffet i halsen eftersom jag någon minut innan läst Benulics inledning till temanumret. Annars hade jag satt kaffet i halsen.

Benulic tog avstamp i Lenintiden i Sovjetunionen och den politik som en tid fördes mot massvält där (Hint: Låt folk behålla vad de producerar). Mattias Svensson, redaktör för temanumret, tog över och betonade att Rands böcker var mer än politik, de är en helhetssyn. Sedan skulle en hemlig gäst och Randmotståndare dyka upp, och det visade sig vara Stig-Björn Ljunggren. Ljunggren spred en värme i lokalen, en värme som jag kan sakna annars på en del sammankomster av detta slag där frihetliga saker dryftas. Så mycket Randmotståndare var han dock inte, vilket han heller aldrig påstod om sig själv.

Ljunggren gjorde en liknande piruett som Benulic, och hävdade att Rand och socialdemokrati kan förenas. Och han hade den del poänger. Sägas skall att jag inte läst Rand, men man har ju hört från polare, så jag vet ungefär hur resonemangen går. Nåväl, Ljunggren tog upp två ideal inom vänstern, dels det aristokratiska som innebär att man får något för ingenting, t ex friår, men det finns också ett ideal om att kämpa och t ex skaffa sig utbildning, inte få utbildning, och där såg han likheter med Rands tänkande. Teknikoptimismen tyckte han också delades. Sedan tog han upp något som var en av en av två stora behållningar för mig på en här kvällen. Han kritiserade liberaler för att tala om individer som något abstrakt, "som snöflingor", när man borde tala om personligheter. Ljunggren fann även här stöd i Rand. Och jag tycker att han har en poäng. Kan den mer kylslagna stämningen innan Ljunggren berott på att många liberaler inte utvecklar sin personlighet, eller åtminstone inte manifesterar den utåt i Sverige? När man har frihet måste man väl utnyttja den!

Efter de tre talarna blev det en frågestund. Och då dök den andra behållningen upp, nämligen ett resonemang från Mattias Svensson om att Rand hade närmat sig liberalismen från en rysk idémiljö-horisont, som var aristotelisk. Han menade, såvitt jag kunde förstå då jag inte är bevandrad i dessa frågor, att liberaler innan Rand hade suttit fast i ett brittiskt (skotskt?) resonemang om att man aldrig kunde vara säker på att man hade rätt, och att Hayek, hade sagt att motståndarna hade moraliskt goda föresatser. Det är svårt för mig att veta om detta är sant (eller ens om jag uppfattade det rätt, eller eventuellt rört ihop två resonemang), men det finns något här, om att tro på sitt förnuft som jag känner väldigt väl igen från en rysk vän, och som känns väldigt uppfriskande, medan jag kan tänka mig mer anglosaxare använda förnuftet "i brist på annat", så att säga.

Hur får Benulic och Ljunggren ihop sina vänsterståndpunkter med Rand, och även med liberalism? När nu vänsterns ideologiska överbyggnad och grundvalar är alltmer utblåsta så att ideologin mer liknar ett fashion statement, så kanske man helt enkelt vill slippa byta namn på sin ideologi och hävda att den varit liberalism hela tiden - utan att behöva ta det där ordet liberalism som etikett. Lite nytänkande, förlåt, jag menar nyspråk. Det är lite grann som:

"Lyssnar du på The Liberals?"

"Nä jag lyssnar på The Marxists"

"Jaha, vad är det?"

"Det är samma sak fast med gitarrerna längre ner och, och, och andra skosnören."