Världen är inte din klan, eller din familj

published Sep 23, 2007 01:59   by admin ( last modified Sep 23, 2007 01:59 )

Vi lever i ett samhälle av globala proportioner och vill så gärna tro att det samhället är vår familj eller vår klan. Detta är en stor anledning till de totalitära ideologiernas framgång.

När de gamla grekerna började upptäcka vetenskapen, så insåg det att de äldre förklaringarna med gudar som styrde alla naturfenomen, var ineffektiva. De var helt enkelt ett sämre sätt att hantera sin omvärld. Anledningen till att människor ändå trodde på gudarna är att de är enklare att föreställa sig. Vår hjärnor kan hantera människor. I alla fall som individer eller i små grupper. På samma sätt är det med ideologier och religioner i vår tid. Vi lever i ett samhälle av globala proportioner och vill så gärna tro att det samhället är vår familj eller vår klan.


Problemet är att om vi behandlar vår värld som vår familj eller klan, får vi en värld full av lögner. Vi vet idag ganska hyfsat vad som fungerar för att bygga och bo i ett stort blomstrande samhälle. Det är den liberala modellen, med pluralism och fria marknader. Ändå vill många människor, globalt sett förmodligen de flesta, inte riktigt tro på detta. Man vill hellre att världen ska vara som en enda stor familj, eller klan. Men det blir en illusion med allvarliga konsekvenser.

Faktum är att många anti-liberaler målar ut liberaler som kalla och hjärtlösa människor. Varför gör de inte samma sak med de som tror på naturlagarna?

"Här kommer herr Vetenskap. Allt han kan prata om är gravitation. Allt faller nedåt i hans vridna värld. Herr Vetenskap gillar när allt faller nedåt. Käften går som en maskin: gravitation, gravitation, gravitation. Ingen medkänsla med något"

Liberaler talar ju bara om det objektiva, som alla bör veta. Och det kan uppfattas som kallt. Men livet består ju av så mycket mer än det.

Kanske de stora världsreligionerna blivit så stora för att de är ekonomiskt effektiva? De överbryggade avståndet från det gamla stam- och klansamhället, med dessas begränsade resurser och obefintliga stordriftsfördelar. Religionen gav en berättelse där alla tillhörde samma stam eller familj. "Jesus älskar dig" heter det ju, och älska gör man normalt inom familjens hägn eller i andra nära relationer. Med Jesus så blir hela världen ens familj, och man kan plötsligt använda sina biologiska fattningsgåvor att hantera någonting större. Numera har vi bättre instrument att bygga samhällen med.

Kommunismen, som närmast är att betrakta som en religion, bygger vidare på familjetänket, med "åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga", vilket ju precis är så en familj (bör) fungera. Problemet är att det inte går att leva familjeliv på den kommunistiska megaskalan. Istället slår man ihjäl eller åtminstone förtrycker i stora mängder för att hålla illusionen levande.  På bloggen Dagens Chavez kan man se denna bild:

chavez

Chavez kramar barnen som om de är hans familj. Men de kan aldrig bli hans familj. För man kan inte älska alla människor. Hjärnan räcker inte till. Det blir en illusion, en lögn, som bara kan upprätthållas om man ljuger via massmedia eller försöker tvinga alla att bli likadana.

För att upprätthålla illusionen av familjen måste mycket otrevligt hända bakom scenen. På en nations skala så måste man ha lagar och institutioner hur tråkigt det än låter.

Nazismen å sin sida  tog klansamhället till sin extrem, med förödande konsekvenser. Min enda rimliga förklaring är att det finns element i dessa ideologier som talar direkt till våra instinkter.

Hur bra fungerade förresten klansamhället från början? Det verkar som om vi i vår forntid var tämligen våldsamma mot varandra. Om man studerar primitiva stammar idag, eller tittar på stenåldersskelett, ser man mycket våld, väldigt mycket. Vi har aldrig haft det så bra som nu. Låt oss fortsätta ha det så, försvara liberala och humanistiska kärnvärden, och inte sukta efter utopier som inte finns.



Uppdatering:
Jag ser att DN har en artikel om Roy Anderssons senaste film. Ska bli intressant att se om han pekar ut staten eller människorna som ansvariga för brist på empati.


Roy Andersson tror på medkänslan, inte på Gud. DN:s Georg Cederskog pratar om ­förtryckarhat, marschmusik, perfektionism och vitt smink med regissören och bildpoeten som hyllas för sin senaste film "Du levande".


Läs mer: De förtrycktas försvarare