Med det masskommunikationssamhälle vi haft, där få kommunicerqar till många, är det lätt att komma undan med psykologisk sanning. Men med Internet vrids hela kommunikationen i samhället mot fakta, och det är det som nu biter Liza Marklund i svansen.

I Expressen kan man se olika författare uttala sig om Liza Marklunds fadäs, att ge ut en bok på vilken det står "En sann historia", men som nu inte tycks vara det. Jan Guillou säger t ex:

Nej, hennes böcker har presenterats som romaner. De har sålts som romaner. Vad författaren då avser är inte en journalistisk sanning och så har det varit i decennier. Men den kunskap som finns i förlagsvärlden är tydligen inte självklar för allmänheten.

Notera citatet "Men den kunskap som finns i förlagsvärlden är tydligen inte självklar för allmänheten."

En författare som kan hitta på historier är ju produktivare än en som inte gör det, och det är förmodligen lättare att hanka sig fram som sådan om man låter fantasin flöda fritt. Men nu kan allt faktakollas, och miljoner människor, som inte hade en röst förut, har nu det.

De flesta "vanliga människor" har en uppfattning om vad det ska innebära när någon påstår att det som skrivs är sant. Och det är att det är faktamässigt sant, inte att det är psykologiskt sant. Guillou kanske tror att det mer relativa sättet att se på sanning inte nått ut till menigheten från förlagsvärlden, men det blir nog alldeles tvärtom.

Fast man ska inte bunta ihop alla författare i heller så klart. men det är ändå så att ju bättre fantasi desto lättare är det at vara en (framgångsrik) sådan.

Läs mer: Kollegornas dom | Nyheter | Aftonbladet