Beväpnad endast med ett Spotify-konto och med skraltig kunskap om salsamusikvärldens artister, var det dags att sätta ihop en kollektion med dansant salsamusik. Efter mer eller mindre kreativa sökningar och ett antal genomlyssningar hade dammet lagt sig och av de 40 eller så låtar jag hade valt ut var hälften av Ricardo Lemvo och hans band Makina Loca.

Lemvo gör salsamusik som det är omöjligt att inte bli glad av. Musiken är välproducerad och hela bandet har ett sinne för rytm som gör att en gedigen, närmast muskulös, rytm flödar genom låtarna. Lemvos röst har en tröghet som om hela kroppen måste röra sig i position för att frambringa fraseringen; det är så uppenbart musik att dansa till. När blåssektion kommer in är den snyggt mutad, vilket förutom att det är väldigt vackert gör att man slipper få så hårda ljudstötar från högtalarna på dansgolvet, när blåset kommer in.

Den första låt jag hörde var Africa Havana Paris, som fortfarande efter några dagar är en favorit. Lemvos musik är  afrikainfluerad (Lemvo är från DR Kongo med Angolansk bakgrund och bor i Los Angeles i USA), men hans passion är uppenbart kubansk musik.

En ännu mer uptempo-låt är Kasongo Boogaloo, och en lugnare är Serenata Angolano. Lemvo sjunger på en måängd språk. Spanska naturligtvis, men även portugisiska, kikongo och på senaste skivan tydligen även på turkiska.

A long-time fan of Cuban music and traditional salsa as embodied by Johnny Pacheco, Lemvo moved to the USA at age 15 to pursue his studies[1]. His mixture of languages (Spanish, Lingala, Kikongo, French, Portuguese and English) and his keen sense of rhythm made him a favorite of dancers throughout North America, Europe, Latin America, and Africa.

Sammanfattning: Urstark bok och manus, stark ensemble och mycket bra scenografi ger en bra pjäs.

Fotograf: Petra Hellberg

Jag var lite orolig inför den här pjäsen. Det är svårt att leva upp till förväntningarna efter en sådana bra förlagor som Klaus Manns bok Mefisto och Istvan Szabos film Mephisto. Det finns också en uppsättning med Theatre du Soleil som jag inte sett. Klaus Mann är en av mina favoritförfattare och Mefisto min favoritbok av honom. Filmen Mephisto är på min topp 10-lista. Hur ska det här gå?

I London spelades "Burnt by the sun" i våras, en pjäs som mycket rör samma teman som Mefisto. Pjäsen baserades på den utmärkta filmen med samma namn av Nikita Michalkov. Den föreställningen levde inte riktigt upp till förväntningarna, kunde inte mäta sig med filmen den baserades på. Jag funderade på om det berodde på min relativa ovana att gå på teater och större vana vid film? Eller på min stora uppskattning av förlagan? Ska man hoppas något från att gå och se en pjäs med så gigantiska föregångare?

Men när jag tog plats längst fram på balkongen på Stockholms Stadsteater och tittade ut över scenen blev jag omedelbart lugnad. Scenografin var öppen och de skådespelare som redan gick runt på scenen, utstrålade självförtroende och samspelthet sinsemellan. Det här kommunicerade direkt till mig. Jag visste nu att detta i alla fall inte skulle bli dåligt.

Ensemblen är riktigt bra, det är hög kvalitet genom alla roller, och de har respekt för berättelsen och litar på dess styrka.

Gründgens

Björn Kjellman är lite för mjuk i sitt spelsätt, men jag tror att han har det som behövs inom sig. Min bänkgranne tyckte att han alltid ger lite sliskiga vibbar vilket hon tyckte passade, men jag får alltid hyvens vibbar från den mannen. Han måste bli lite mer energetisk. Å andra sidan måste man efter Klaus Maria Brandauers rollprestation i Szabos filmversion gå åt ett lite annat håll än Brandauer, för det går inte att toppa Brandauers rollprestation. Även om jag efter boken inte hade föreställt mig Gründgens precis så som Brandauer gestaltar honom, var det bara att kapitulera.

Kvinnligt perspektiv

Precis som den brittiska teateruppsättning av Burnt by the Sun, så har Stadsteaterns Mefisto ett starkare kvinnoperspektiv än sina föregångare. Ja, så speciellt starkt är det inte i någon av dem, men det finns i alla fall. Det finns ett samspel mellan systrarna Barbara och Nicoletta och en diskussion dem emellan om sina livsval. Man ser också lite av varför Barbara gift sig med Höfgen, men ändå lite mer kött på benen där vore intressant.

Intelligens

Pjäsen är också intelligent spelad. Cesar von Muck framställs kvickare än i filmen eller boken, och det finns små stick här och var, och en rolig konversation ("banter") mellan aktörerna som får en att dra på smilbanden. Det är uppenbart att alla som gjort föreställning har "grokkat" pjäsen, de förstår vad den handlar om och kan därför slappna av i sitt spelsätt och gestalta efter omständigheterna.

Fotograf: Petra Hellberg

Jag saknade dock scenen där Muck ska förklara Hamlet som en tysk hjälte (en kraftprestation om något). Scenen finns med men inte med just det innehållet.

Paralleller

Jag kom i pausen i samspråk med min bänkgranne och försökte förklara hur jag såg på Hendrik Höfgen, och hur han borde framställas lite mer framåt, dynamisk, och jag letade efter ett exempel, och det som dök upp i mitt huvud var en dokumentär av Björn Cederberg och Fredrik von Krusenstjerna om den östtyske kulturpersonligheten Sascha Anderson, som avslöjades som Stasi-spion Där finns många paralleler till Hendrik Höfgen.

Andra roller

Efter londonpjäsen var jag lite orolig för sådana här pjäser, men detta är en kraftensemble (hmm jag måste medge att just termen kraftensemble känns lite väl tidstypisk för pjäsen). Miklas framställs som mer brutal än i filmen och boken (jag har boken på tyska och svenska men kan inte hitta dem just nu), men det är OK för att hans blanding av enfaldighet, hat, och omtanke (om vissa) går fram ändå. Alla roller ned till minsta är gediget besatt. Stockholm slår London på fingrarna här.

Slutsats

Gå och se!, och jag hoppas att den kommer att spela längre än vad den först planerats till. Det har plöjts ner mycket möda i den här uppsättningen, det har gett resultat och det ska de ha en eloge för!

Mefisto – en karriär är på flera sätt en habil iscensättning med bred kontaktyta mot samtiden. Ändå har den en rad problem som ofta handlar om dramatiseringen och scenbild. Regissören Ragnar Lyth poängterar starkt, och gärna med interna lustigheter, det metateatrala draget.

Läs mer: Recension: Teater Mefisto – en karriär - Stockholms stadsteater (Teater) | Kulturnyheter | SvD

Föreställningen, som regisserats av Ragnar Lyth, tonar ner det politiska skeendet. I stället används händelserna i det omgivande samhället som resonansbotten för de dova stämningarna. Vad som pågår är ett gradvis andligt förfall. I dag har vi facit för vart detta ledde och hur tecknen i tiden såg ut.

Läs mer: Mästerlig och tidlös Mefisto - Kultur - UNT.SE

Moraliska dilemman i mötet mellan konst och politik, där verklighetens svärta översållas av glamoröst glitter, är tacksamt scenstoff. Men Björn Kjellmans Höfgen har mer än det och de ditmålade ögonbrynen gemensamt med exempelvis huvudrollen i ”Zarah” på Folkoperan i Stockholm för ett par år sedan – om hur Zarah Leander blev storstjärna i nazismens Tyskland. För även här förblir rollens inre själsliv till stor del en gåta.

Läs mer: ”Mefisto – en karriär” på Stockholms stadsteater - DN.se

Andra bloggare

Björn Kjellman spelar Hendrik Höfgen bra, även om jag hade önskat att han visat mer av opålitlighet, själviskhet och kanske till och med sårbarhet.

Läs mer: Kulturdelen: Mefisto på Stadsteatern

Länkar på denna blogg

Klaus Manns ande över Stockholm

Äntligen! Klaus Manns Mefisto på Stockholms Stadsteater

Illa ställt bland intellektuella i Europa redan 1949

(this review written in March 2009, but I forgot to post it so here it comes)

Summary: A reasonably well executed performance, conveying a very important insight. Go see it if:

• You have not seen the movie it is based on
• You prefer everything to be in English,
• Or just strongly prefer the stage before the screen.

However the movie in my mind surpasses it. But with some work it could get closer. Some of Kotov's lines and lines of reasoning are great in the play.

This review contains spoilers.

The play "Burnt by the Sun" is based on the superb film by the same name, by Nikita Michalkov. Peter Flannery has adapted it to the stage. Before the performance I listened to Flannery talking about how he adapted the film.

Not enough shouting and pauses :-)

Act 1 (of 2) suffers from not enough shouting, physical acting and meaningful pauses in conversation.  Emotions need to be acted out stronger whether they are from feelings of (true or feigned) joy, or from anger and malice. In film you get away with small gestures due to the camera's focus, but on stage stronger stuff is needed, especially if you do not use a spotlight. The play starts off unfocused emotionally due to this. Another way to get more focus to act 1 (besides shouting then) would be to cut down on the number of characters on stage. Two or three of the datja's inhabitans could have been cut from the script. Possibly rewriting lines to have more punch. This is all rectified in act 2 where fewer people on stage leads to stronger focus, and the language gets more direct.

The play stays eerily true to the film: Before seeing the play I hadn't realised that every scene and nearly every line of that film is etched in my memory. It was therefore easy to check off lines and plot devices as they came, and suffice to say that Flannery has not touched anything he wasn't forced to due to a different format.

Affability

In the last scene of the play  Rory Kinnear's Mitia comes off a bit too affable and emotionaly worked up, interspersing opera singing with his Russian roulette. Sitting still in a chair, reciting a children's rhyme and squeezing the trigger on numbers in the rhyme would be more consistent with the temperament of the character and his slavic devil-may-care attitude. He comes off as a bit too much of an affable tragic case now, like Jeremy Iron's Sebastian Flyte, or Klaus-Maria Brandauer's Hendrik Höfgen, while it is clear that Mitia knows exactly what game he is playing.  He could probaby still do the opera bit, but jump into some ridiculous pose before each pull to cut to the core of the character.

Kinnear does a good job otherwise in a demanding role and Ciaran Hinds as Kotov grows as the play progresses, but he needs to throw his weight around more in act 1. The actress playing the daughter does a perfectly good job. The play moves on quite swiftly and make it hard to evaluate the other performances in depth.

During the interview with Flannery that I attended I got interested in seing other things he has written. I like his ambition of presenting multiple views at the same time, and what seemed to be a humanistic approach, being mature enough not to cling to some extremist ideology. His work seems to be a quest for knowledge.

Compared to the movie the play more clearly depicts the main conflict as duty-egoism, but also subverts this by showing that also tough man Kotov can break, and just from one sentence. There is also a budding feminist angle present in the play that is missing in the film. Flannery actually lets the wife speak up a  couple of times about what she thinks of the situation. Flannery did mention that in the film the wife acts like a child, and the daughter more as a wife, and that he reversed this for the play, also to get some load off the actress playing the daughter.

One reason I went to see this play, that I stumbled upon due to me meting a friend and mixing up BFI and the National Theatre (the serendipity of being a tourist) and getting last minute tickets, is that I was curious about if it could help me figure out how much of the strength of the movie comes from the technical and artistic performances and how much comes from the drama itself.

When the play ended, I was as gripped of the drama of the story as ever before. And the end of the stage play is the same as in another film of the 90s, La Haine.

Jag har länge velat köpa en liten bärbar dator men Sonys var för dyra och IBM:s X60 hade för dålig skärm (vilket jag bloggat om). När Asus Eee PC kom ut och var störtbillig blev jag klart intresserad, men skärmen var inte så bra. Men på Mediamarkt hade jag tillfälle att se den bredvid Acer Aspire One, och den har en superb skärm. Så jag köpte Acer Aspire One, men inte på Mediamarkt, då jag inte kunnat byta saker där förut. Istället köpte jag den på Webhallen inne i Stockholm. Där är det inte heller alldeles lätt att få saker bytt, men det går i min erfarenhet.

Datorn finns både i diskless variant med flashminne och Linux och med hårddisk (120 GB) och Windows XP. Jag valde XP jag tycker det är bra att ha 120GB i den utan nämnvärd viktökning och av erfarenhet vet jag att Skype har problem med ljud på Linux (och enligt en kompis också med video). Och är det något man vill ha i en lite bärbar så är det ju uppkopplingsbarhet.

Fördelar

Liten - men ganska tjock. Den går ner i benfickan på mina H&M-brallor men sticker ut lite i toppen, och är för tjock för att vara helt bekväm.

Mycket bra skärm - klar och ljusstark skärm vilket jag uppskattar mycket på en laptop, faktiskt mest.

Tangentbord - Tangentbordet är helt OK men inte lika gorgeous som HP men klart bättre än Asus Eee PC.

Nackdelar

Fläktljud - Datorn har en fläkt som är i gång hela tiden. Problemet med fläkten är att den ligger i ett frekvensband som gör att dess två hastigheter upplevs som irriterande respektive mycket irriterande. Det finns dock två lösningar en för Windows XP och en för Linuxvarianten. Jag plitade just dit detta på datorns sida på Wikipedia:

There are currently free third party solutions to remedy this for both the Linux and Windows XP versions of the computer.

Fläkten är nu avstängd för det mesta!

Processorkraft - Testscriptet pystone (som såvitt jag vet mäter samma som dhrystone ungefär) för programspråket Python version 2.4 gav den ungefär 19000 pystone. Det ska jämföras med att en gammal 3GHz Celeron desktop får 27000 pystone, och en 2,7 GhZ Core2 duo får 66000 pystone (per core). Min akollegors bärbara C2D-baserade HP och Mac:ar klockar in på mellan 45000 och 50000 pystone om jag minns rätt Så den är inget speedmonster. Men den räcker för surfning, ordbehandling och lättare programmering.

Batteritid - Bara ungefär 2 timmar men jag tror det går att köpa till ett fetare batteri.

Slutsats

Jag hade tänkt skriva att den var sådär OK, och att fläkten gjorde att den inte kunde få bättre betyg. Men nu så har jag ju fixat fläkten, så nu blir betyget utmärkt!

På motorshowen i London (som jag bloggade om) fanns det ett bås för Bose som gör ljudsystem. Där stod en gitarrist och spelade. Och det skulle ju kunna vara slutet på historien, sådana musiker har ju en tendens att stå och spela covers och vara rätt tråkiga. Men inte den här killen.

Det här var bland det bästa jag hört! Harper spelar extremt rytmiskt på gitarren, sjunger rytmiskt och har ett jäkla reverb på som får ljudet att låta stort, fast det bara är en person som spelar. Det påminner mig om energi och rytm som Polices tidiga spelningar med låtar som t ex fallout. Det här är riktigt bra. Harper har en webbsajt här. Där kan man också ladda ner en del låtar.

Jag hörde faktiskt bara en låt med honom eftersom han slutade spela, men det var bland det bästa jag hört live: "Love Junky". Låten går att ladda ner från sajten, men den har inte alls samma energi som live. Faktum är att trummorna gör låten mycket lamare, det är som om studioversionen ha tagit bort det som gör låten bra. Harper sjunger också mycket bättre live än på skivan: Den här lugna live-låten från webbsajten visar det. Och låten Knuckle Draggers påminner om den energi som Harper utstrålade.

Det inhägnade området framför Harper är ett VIP-område. Jag frågade vakterna vem det var som spelade, de trodde det var Nick Harper, men var inte säkra så de föreslog att jag skulle gå in och fråga artisten själv. Det gjorde jag och skakade hand med mannen och sa att det var bland det bästa jag hört vilket verkade göra honom generad (eller besvärad). Han nämnde webbsajten och jag gick vidare, eftersom Harper inte spelade mer.

Jag har sökt runt lite på nätet och det visar sig att Nick Harper är en s k erkänd artist och gitarrvirtuos, som ännu inte har slagit stort.

Lou Reeds Berlin handlar inte om musik. Lou Reeds Berlin handlar om att Lou Reed vill berätta något.

Albumet Berlin, som konserten spelar igenom i ordning, handlar om en familjs tillblivelse och förstörelse, och en människas död. Så även om stämningen var mycket god bland konsertdeltagarna - det låg nästan dans i luften innan konserten - så är Berlin inget man dansar till.

Det här är min tolkning om vad som sker: Berlin berättar osentimentalt om en man och en kvinna som blir ett par, och mannen är berättarrösten. Mannen och kvinnan blir först ett par och mannen ser upp till kvinnan. Men han har inte kontakt med sina känslor utan glider in i förhållandet som en iakttagare.

Han har tänkt ut en berättelse för henne som visar hur stark han är ("Men of good fortune)". Han håller sin känslor på avstånd, kanske han växte upp utan fadersgestalt. Att han förtränger sina känslor sätter honom paradoxalt sett i ett djupare beroende i den mening att han inte kan resonera sig ur förhållandet, när han inte ens vet varför han är attraherad. Han är "blindsided".

Hon säger att han inte räcker inte till, han är ingen man, bara en pojke (Caroline says I). Ilskan växer inom honom och han försöker psykologiskt bli en större man med större energi med hjälp av narkotika men snedtrippar och undrar om hon förstår hur han har det ("How do you think it feels")  i något som förutom en snedtripp också är en egotripp. När bandet, som kompletteras på scen av en barnkör och en blås- och strängsektion, kommer till denna låt så lyfter äntligen konserten, efter att ha varit lite trevande i början. I "How do you think it feels" är det ren ilska, som strömmar från scenen, men ilskan känns inte personlig, dvs Reed gestaltar inte mannen, utan mer en ilska över ilskan själv, "Hur blir det så här i människors liv?". Det blir alltså en dubbel ilska från scenen.

I "Oh Jim" tar mannes hat form och planeras ("Beat her black and blue and set it straight")

Mannen snedtrippar, kvinnan förlöjligar honom och missbrukar droger och han måste nu ta ett ledarskap. Tyvärr klarar han inte det, utan svaret blir en knuten näve. Från golvet svarar Caroline (Caroline says II) att hon inte längre känner något för honom. Caroline vill nu ha kickar, kickar i form av knark och uppmärksamhet. Hon försöker skapa en slags syntetisk kärlek ur droger och tillfälliga kärleksaffärer.  Hon dras djupare in i narkotikaberoende och kärleksaffärer som tillsammans leder till prostitution.

De har två barn tillsammans och socialen griper in och tar barnen ("The Kids"). Mannen bryr sig inte, det är "hennes" barn ("They're taking her children away"). Han tar inget ledarskap, utan är så fixerad vid henne att han ser barnen som hennes, samtidigt som han återigen försöker skydda sig emotionellt genom att sätta sig själv utanför dramat ("I am the waterboy, the real game's not over here"). Efter barnen blivit omhändertagna är hon otröstlig, vilket han tolkar det som att hon nu förstår hur han känner ("Since she lost her daughter, it's her eyes that's filled with water, and I am much happier this way"). I själva verket har nu det enda fundament av emotionell stabilitet som fanns i hennes liv, moderskänslorna och barnens feeback,  ryckts bort.

Hon går djupare ned i självdestruktion (På jakt efter att någon ska rädda henne?) och hon tar livet av sig.

Han städar upp i lägenheten och går faktamässigt igenom vad som har hänt ("This is the place are children were conceived, candle lights lit the place at night"). Han känner sig både fri och plågad, vilket Lou Reed gestaltar genom att skrika "What a feeling", omväxlande med att sjunga det så,  ljuvt och ljust som på skivan.

I "Sad song" så ser han tillbaka på förhållandet. Han har överlevt, och man kan nog säga att hela hans existens handlar om att överleva genom att inte känna. Han klappar sig själv på axeln om hur tolerant han varit ("Anyone else would have broken both her arms"). Till slut är han dock fortfarande emotionellt fast i henne, men utan någon synbar ansats till självrannsakan, annat än en brännande sorg och omogna skuldkänslor som kanske i kombination kommer att bli hans egen död? Men det vet vi inget om, för där slutar skivan.

Och här upphör Berlindelen av konserten, och publiken är hänförd. Alla reser sig upp och ger stående ovationer. De som sitter runt mig lämnar av någon anledning nu lokalen och missar därmed tre extranummer.

Vi har nu kommit till en slutpunkt som i en grekisk tragedi, och som goda européer så finner vi oss i det. Men Lou Reed är amerikan och vill ge oss ett lyckliogare slut på kvällen och bandet framför "Satellite of Love". Som allra sista låt sjunger en äldre Lou Reed, om att han bara har sitt hjärta att erbjuda (en kontrast till den omogne mannen som skildras i Berlin), könsrollerna är närmast omvända där objektet för hans åtrå är mer rationell än han själv. Lou Reed slutar med att tacka alla i bandet och alla i produktionen, och slutligen tackar en ödmjuk och lycklig Lou Reed oss i publiken för att vi finns. Ja faktiskt, han gör det.

Från aggression till död kärlek till tacksamhet, på två timmar.

Se ävens kulturbloggens lilla filmklipp från konserten.

Katafonteologs recension.

DN:s recension

Några brasilianare har nu gjort i ordning några script, IES4Linux,  som automatiskt kan installera Internet Explorer 6, 5.5 och 5 på din linuxmaskin. Vi har provat på Ubuntu och CentOS, och det fungerade utmärkt på båda (även om CentOS-installationen gav ett felmeddelande).

Internet Explorer 6 körande på CentOS 5 Linux och Gnome.

I några år har det funnits ett sätt att köra en del Windowsprogram på Linux, genom en miljö som heter Wine. IE4Linux använder bl a Wine för att få webbläsarna att fungera. Det här är första gången det har gått så här smidigt!

IEs4Linux is the simpler way to have Microsoft Internet Explorer running on Linux (or any OS running Wine). No clicks needed. No boring setup processes. No Wine complications. Just one easy script and you'll get three IE versions to test your Sites. And it's free and open source.

Läs mer: Main Page - IEs4Linux

Earlier this year I purchased a Lenovo/IBM Thinkpad X60. I resold it within a few days. And here is the reason why:

I had circled a particularly good offer at the local Mediamarkt on a Thinkpad X60 for a while. On paper it seemed like a really good deal, I liked the specs, especially the form factor and the low weight. The screen did not seem to be on par with the rest of the machine, but it was hard to tell in the ghastly (or should I say ghostlike) lihghting in the Mediamarkt stores.

Eventually I bought it, but two days later I returned it, or that is, I tried to return it, but Mediamarkt refused on the grounds that I had opened the packaging and started the Computer. If I had bought it at any other chain here in Stockholm I think I could have returned it. Instead I sold it at a 20% discount on the Internet, which worked like a charm.

I really wanted to keep it, but the fact was that the screen was just of a too poor quality. Perusing the net even more after I bought it I found that the maximum screen brightness was just around 115 candela per square meter, but the real disappointment was the contrast ratio was measured to a measly 156:1. Compare that to the 500:1 you saw on LCD monitors some years ago and the 1000+:1 you see today and it is clear that this component is sub par, especially for me who is used to Sony screens. Even my stop gap laptop, the cheapest Toshiba (~$600)  I could find back in March , has a far superior screen.

If you are in the market for one of the X Thinkpads, do take time to check out the screen for a prolonged period before you decide to buy. Hopefully the X series will get a screen upgrade soon, and on some models it seems to be there: A review of the X61T tablet PC at notebookcheck.net shows the brightness of that screen to be almost exactly the same as for the X60, but the contrast is about 400:1, making it immensly better.

The other gripe I had with the X60 was the mysteriously long time it took to wake up and fall asleep, but this can probably be blamed on Vista. Lenovo will supply a downgrade CD for a fee.

Update 01:24

To compare the screen of the X60 with the Sony TZ series check out this review of the TZ:

Originalets titel: Archangel (imdb)

Med Daniel Craig i en av huvudrollerna

Detta är en TV-serie i två delar. Jag missade den första delen (ja, jag visste inte ens om att fillmen fanns), men har nu sett större delen av del 2. Jag tycker att den var riktigt bra. Rekommenderas!

Den utspelar sig i det moderna Ryssland, där två västerlänningar kommer en hemlighet på spåren.

Die hard möter Pojkarna från Brasilien skulle man kunna säga. Fast med mindre action än Die Hard, men med samma patos.

Den Nya Zeeländska komedi-folkduon har ju fått sin egen TV-serie, och jag har nu sett de 8 första avsnitten av denna (av vad som totalt ska bli 12). Omdöme: Det är mycket bra och mycket roligt.

Serien handlar om ett antal personer i New York. I första hand Bret och Jemain som just flyttat dit för att försöka slå igenom som band. De har en manager, också från Nya Zeeland, som jobbar som vice kulturattaché på det Nya Zeeländska konsulatet i New York. På ett sätt finns det vissa likheter med TV-serien Seinfeld, det är små detaljer i hur folk beter sig som är roliga. I varje avsnitt brister det ut i sång när Bret och Jemain gör något av sina nummer som de f ö byggt upp när de turnerat runt tidigare. Dessa nummer finns i originalform ofta tillgängliga på Youtube.

Musiknumren är ofta spoofar på någon känd artist såsom Barry White, Prince, David Bowie eller Pet Shop boys.

Avsnitten har en en mycket bra tonträff i dialogen och en härlig självdistans. De håller för att ses om (dock inte hur många gånger som hels)t. Påfallande många av skådespelarna i serien, såsom Brets och Jemains kompis Dave, deras manager Murray , deras fan Mel och deras hyresvärd Eugene är själva stå-upp-komiker, och de visar sig fungera allldeles utmärkt som skådespelare, med en perfekt leverans av repliker.

Till sist så är det Jemain som själ showen. Den mannen strålar ut talang och närvaro (när han inte bara spelar sur nörd iofs).

Förutom material från deras turnéer med gitarrer inför publik, ligger också många av de videos av deras sånger som gjorts för tv-serien uppe på Youtube. Det är svårt att veta vad man ska rekommendera, så mycket är bra. Men varför inte it's business time:

Eller Part time model.

Senaste avsnittet har denna franska pastisch:

Eller denna Pet Shop boys-spoof Inner City Pressure:

Eller She's so hot - Boom:

Det är svårt att välja. Texterna är ofta väldigt roliga också.

Måtte någon som sänder över Sverige snart börja sända serien!