Spatial förmåga
(Det här är ett vardagsbludderblogginlägg. Inga vetenskapliga
referenser eller politiska slutsatser kommer att dras i det, om jag kan
avhålla mig)
Ibland kan man läsa eller höra om människor som beskriver en specifik miljö, som är riktigt stressande. Det kan vara ett varuhus i reatider, en flygplats eller en bilkö. jag tror dock att jag har hittat något som slår dessa miljöer.
Återvinningscentralen
Återvinningscentralen en söndag är prövningarnas prövning. Vi kan ju börja med namnet: Återvinningscentralen. Inte att blanda ihop med återvinningsstationen eller miljöstationen. Återvinningsstationen och miljöstationen är bara små perifera purgatorier, ibland knappt mer än några gröna igloos, jämfört med återvinningscentralen. Specifikt återvinningscentralen en söndag.
Det är inget fel på personalen, i alla fall inte de gånger jag varit där, utom möjligtvis den där snubben som kör runt en 5 tons hjullastare som om det vore en racerbil. Jag har dock inte sett honom köra på någon än, även om den uppsjö av containrar för alla upptänkliga typer av restprodukter som finns på återvinningscentralen säkert ger möjligheter att dölja detta.
Nä, det stora problemet en söndag är människorna som kommer dit, och hela systemet. Alla som kastar sopor på återvinningscentralen en söndag är sammanbitna. Jävligt sammanbitna. Smockan hänger i luften. Det finns för många bilar, och truckar, och tvättfirmepickups med släp, och hästsläp proppade med byggavfall. Det är fullt. Det går inte att komma in, bilar står i kö. Jag står i kö. Plötsligt blir vägen fri, men det finns inga platser. Jag inser att om jag kör lite till vänster så kan jag stå direkt där jag är och bilarna bakom kan köra förbi. Vad händer? Ljushuvudet bakom mig i en pickup med släp kör upp bredvid, stannar där och börjar lasta ur. Killar i arbetskläder. Nu ser det ut som att det är jag som hindrar alla. Jag tycker väldigt illa om att uppehålla folk, men jag biter ihop och lastar ur. Till slut kommer en kvinna fram till mig och säger "Du står i vägen för alla". Jag biter ihop och tänker svara "Det är inte jag som står i vägen, det är idioten där som körde upp bredvid mig och stängde vägen, och fick det att se ut som att det är jag som står i vägen." Men det står faktiskt sju bilar bakom mig, så jag kör fram bilen till en ny ledig plats som uppenbarat sig. Efter en del trixande. Jag har inte så bra spatial förmåga.
Spatial förmåga är nog undervärderat i vårt samhälle. För alla sammanbitna som fylkas på återvinningscentralen en söndag verkar vilja få utlopp för den. En vinande hjullastare. Brädor som slängs praktiskt taget över mig när jag står och ska lägga nåt i en container. Men killen som slänger har väl totalkoll får man hoppas. Med sin spatiala förmåga. En kille står och skottar jord i deponicontainern så det ryker om det när jag ska dumpa lite kläder.
Konstigaste container är just deponicontainern. Deponi innebär ju att de inte vet vad de ska göra med det, så de lägger det senare på marken och skottar jord över. I deponi skall läggas kläder, speglar och jord. En kombination jag nog inte hade väntat mig. Lite voodoo-varning på det. Det innebär att vi inte bara har klädberg på grund av importkvoter på kinesiska kläder, utan när vi sedan väl använt dom så bygger vi berg av dom igen.
Wellpapp är en annan skum grej. Verkar skitgiftigt. Enda anledningen jag kan komma på att man måste lägga det för sig. Det verkar dock inte vara så giftigt som våra kläder, som ju deponeras.
Jag är rätt misstänksam mot det här med sopsortering. Jag tror att det måste gå att automatsortera mycket, så slapp alla medborgare stå och sortera. Men man tränar ju i alla fall sin spatiala förmåga.
Paradisgaraget
Det finns ett garage som heter så. Det ligger i Huddinge Centrum. Där ska jag lämna igen bilen. Och då ska ni veta att tilltron till min spatiala förmåga är vid detta laget inte stor. Jag har tidigare på dagen hämtat bilen där, från dess speciella parkeringsplats, och ska nu lämna igen den. I paradisgaraget. I Huddinge Centrum. Jag kommer elegant farande av Huddingevägen, sedermera in på Stationsvägen, och in garaget samma väg som jag kom.
Jag hittar inte parkeringsplatsen. Bilen har nämligen en speciell parkeringsplats. Till slut parkerar jag var som helst och ger mig ut för att hitta parkeringsplatsen till fots. Och visst finns den, längst ner i detta sexvåningsgarage. Glad i hågen går jag upp till bilen och ska köra ner. Det går inte. Jag hittar ingen väg. Jag kör fem varv runt i p-huset, provar alla kombinationer inklusive att åka upp någon våning och se om det finns någon hemlig väg ner till understa våningen uppifrån. Det gör det inte. Jag skulle vilja skriva att folk vinkade glatt när jag kom farande igen. Men det gjorde inte. De såg sammanbitna ut. Men som tur var var det inte samma trängsel i Paradisgaraget som på återvinningscentralen. Efter fem varv har jag läget klart: Det finns tre ramper som leder till det nedersta planet. Alla dessa ramper har förbjuden nedfart. Ett tag funderar jag på om man skulle ta och rejsa ner för en av dom riktigt fort så kanske ingen märker. Eller så kanske alla vet att "förbjuden nedfart" är något som man kan ignorera. Till slut ringer jag de som sköter bilen, och de de bedyrar att man köra bara rätt in i garaget till platsen. Inga ramper. De tror att jag är i fel garage. Vilket verkar osannolikt med tanke på att jag hittat p-platsen.
Men då slår det mig: Paradisgaraget är ett sådant där tredimensionellt pussel. Jag måste zooma ut och tänka i nya banor. Jag kör ur garaget och runt det. Där finns det en ingång till. Som jag inte körde ut genom. Den går rätt in på bottenvåningen. för det här är minsann ett sutteränggarage. Bara ovanligt stort. Jag kör in och parkerar. Bottenvåningen kan bara nås från ena sidan. Från andra sidan kör man in på våning 2, och kan nå ner till våning 1 och upp till våning 5. Men bottenvåningen kan bara nås från denna ingången. Däremot kan man från bottenvåningen nå de andra.
Ibland kan man läsa eller höra om människor som beskriver en specifik miljö, som är riktigt stressande. Det kan vara ett varuhus i reatider, en flygplats eller en bilkö. jag tror dock att jag har hittat något som slår dessa miljöer.
Återvinningscentralen
Återvinningscentralen en söndag är prövningarnas prövning. Vi kan ju börja med namnet: Återvinningscentralen. Inte att blanda ihop med återvinningsstationen eller miljöstationen. Återvinningsstationen och miljöstationen är bara små perifera purgatorier, ibland knappt mer än några gröna igloos, jämfört med återvinningscentralen. Specifikt återvinningscentralen en söndag.
Det är inget fel på personalen, i alla fall inte de gånger jag varit där, utom möjligtvis den där snubben som kör runt en 5 tons hjullastare som om det vore en racerbil. Jag har dock inte sett honom köra på någon än, även om den uppsjö av containrar för alla upptänkliga typer av restprodukter som finns på återvinningscentralen säkert ger möjligheter att dölja detta.
Nä, det stora problemet en söndag är människorna som kommer dit, och hela systemet. Alla som kastar sopor på återvinningscentralen en söndag är sammanbitna. Jävligt sammanbitna. Smockan hänger i luften. Det finns för många bilar, och truckar, och tvättfirmepickups med släp, och hästsläp proppade med byggavfall. Det är fullt. Det går inte att komma in, bilar står i kö. Jag står i kö. Plötsligt blir vägen fri, men det finns inga platser. Jag inser att om jag kör lite till vänster så kan jag stå direkt där jag är och bilarna bakom kan köra förbi. Vad händer? Ljushuvudet bakom mig i en pickup med släp kör upp bredvid, stannar där och börjar lasta ur. Killar i arbetskläder. Nu ser det ut som att det är jag som hindrar alla. Jag tycker väldigt illa om att uppehålla folk, men jag biter ihop och lastar ur. Till slut kommer en kvinna fram till mig och säger "Du står i vägen för alla". Jag biter ihop och tänker svara "Det är inte jag som står i vägen, det är idioten där som körde upp bredvid mig och stängde vägen, och fick det att se ut som att det är jag som står i vägen." Men det står faktiskt sju bilar bakom mig, så jag kör fram bilen till en ny ledig plats som uppenbarat sig. Efter en del trixande. Jag har inte så bra spatial förmåga.
Spatial förmåga är nog undervärderat i vårt samhälle. För alla sammanbitna som fylkas på återvinningscentralen en söndag verkar vilja få utlopp för den. En vinande hjullastare. Brädor som slängs praktiskt taget över mig när jag står och ska lägga nåt i en container. Men killen som slänger har väl totalkoll får man hoppas. Med sin spatiala förmåga. En kille står och skottar jord i deponicontainern så det ryker om det när jag ska dumpa lite kläder.
Konstigaste container är just deponicontainern. Deponi innebär ju att de inte vet vad de ska göra med det, så de lägger det senare på marken och skottar jord över. I deponi skall läggas kläder, speglar och jord. En kombination jag nog inte hade väntat mig. Lite voodoo-varning på det. Det innebär att vi inte bara har klädberg på grund av importkvoter på kinesiska kläder, utan när vi sedan väl använt dom så bygger vi berg av dom igen.
Wellpapp är en annan skum grej. Verkar skitgiftigt. Enda anledningen jag kan komma på att man måste lägga det för sig. Det verkar dock inte vara så giftigt som våra kläder, som ju deponeras.
Jag är rätt misstänksam mot det här med sopsortering. Jag tror att det måste gå att automatsortera mycket, så slapp alla medborgare stå och sortera. Men man tränar ju i alla fall sin spatiala förmåga.
Paradisgaraget
Det finns ett garage som heter så. Det ligger i Huddinge Centrum. Där ska jag lämna igen bilen. Och då ska ni veta att tilltron till min spatiala förmåga är vid detta laget inte stor. Jag har tidigare på dagen hämtat bilen där, från dess speciella parkeringsplats, och ska nu lämna igen den. I paradisgaraget. I Huddinge Centrum. Jag kommer elegant farande av Huddingevägen, sedermera in på Stationsvägen, och in garaget samma väg som jag kom.
Jag hittar inte parkeringsplatsen. Bilen har nämligen en speciell parkeringsplats. Till slut parkerar jag var som helst och ger mig ut för att hitta parkeringsplatsen till fots. Och visst finns den, längst ner i detta sexvåningsgarage. Glad i hågen går jag upp till bilen och ska köra ner. Det går inte. Jag hittar ingen väg. Jag kör fem varv runt i p-huset, provar alla kombinationer inklusive att åka upp någon våning och se om det finns någon hemlig väg ner till understa våningen uppifrån. Det gör det inte. Jag skulle vilja skriva att folk vinkade glatt när jag kom farande igen. Men det gjorde inte. De såg sammanbitna ut. Men som tur var var det inte samma trängsel i Paradisgaraget som på återvinningscentralen. Efter fem varv har jag läget klart: Det finns tre ramper som leder till det nedersta planet. Alla dessa ramper har förbjuden nedfart. Ett tag funderar jag på om man skulle ta och rejsa ner för en av dom riktigt fort så kanske ingen märker. Eller så kanske alla vet att "förbjuden nedfart" är något som man kan ignorera. Till slut ringer jag de som sköter bilen, och de de bedyrar att man köra bara rätt in i garaget till platsen. Inga ramper. De tror att jag är i fel garage. Vilket verkar osannolikt med tanke på att jag hittat p-platsen.
Men då slår det mig: Paradisgaraget är ett sådant där tredimensionellt pussel. Jag måste zooma ut och tänka i nya banor. Jag kör ur garaget och runt det. Där finns det en ingång till. Som jag inte körde ut genom. Den går rätt in på bottenvåningen. för det här är minsann ett sutteränggarage. Bara ovanligt stort. Jag kör in och parkerar. Bottenvåningen kan bara nås från ena sidan. Från andra sidan kör man in på våning 2, och kan nå ner till våning 1 och upp till våning 5. Men bottenvåningen kan bara nås från denna ingången. Däremot kan man från bottenvåningen nå de andra.