Recension: Tiden som finns kvar
Spoilers kommer att finnas i denna text.
Romain är en mycket framgångsrik fotograf, 31 år gammal. Romain får veta att han bara har några månader kvar att leva. Romain är en person som är ytterst självständig; en genomförare och en man som kräver stark stimulans för att visa känslor, och den känsla som ligger närmast för honom är aggression, vilket hans syster fått känna på. Men i vanliga fall är han iakttagande, strukturerande och genomförande som person, vilket gör honom kraftfull och beundrad, men också gåtfull för sina närmaste.
När beskedet om hans korta kvarvarande tid på jorden drabbar honom, följer en resa in i hans omedvetna, där känslan av gemenskap och behovet av närhet döljer sig, känslor han skytt eftersom hans krav på självständighet varit så stora. Han kämpar emot, ger efter för känslorna i ett slags "experiment", men lyckas sedan inlemma döden i sitt liv.
I slutscenen (Jag sa ju att det skulle vara spoilers i den här recensionen) uppnår han först gemenskap med människor på en badstrand, för att sedan gå hädan i ensamhet på kvällen i en snygg solnedgång: Ensam, självständig och grafiskt inpassad. Cirkeln är sluten och han är tillbaka i medveten kontroll och dör som sig själv.
Romain är en person som jag inte alls kan identifiera mig med och filmen berörde mig därför och endast därför inte mycket, trots det sinistra innehållet och de grafiska skildringarna av kärlek och sex. Om du själv är en reflekterande och framför allt strukturerad person, kan filmen vara för dig.
Länk till IMDB
En film i ungefär samma genre jag skulle vilja rekommendera som alternativ, är Sweet November. Det är en film som var mycket bättre än jag hade förväntat mig.
Romain är en mycket framgångsrik fotograf, 31 år gammal. Romain får veta att han bara har några månader kvar att leva. Romain är en person som är ytterst självständig; en genomförare och en man som kräver stark stimulans för att visa känslor, och den känsla som ligger närmast för honom är aggression, vilket hans syster fått känna på. Men i vanliga fall är han iakttagande, strukturerande och genomförande som person, vilket gör honom kraftfull och beundrad, men också gåtfull för sina närmaste.
När beskedet om hans korta kvarvarande tid på jorden drabbar honom, följer en resa in i hans omedvetna, där känslan av gemenskap och behovet av närhet döljer sig, känslor han skytt eftersom hans krav på självständighet varit så stora. Han kämpar emot, ger efter för känslorna i ett slags "experiment", men lyckas sedan inlemma döden i sitt liv.
I slutscenen (Jag sa ju att det skulle vara spoilers i den här recensionen) uppnår han först gemenskap med människor på en badstrand, för att sedan gå hädan i ensamhet på kvällen i en snygg solnedgång: Ensam, självständig och grafiskt inpassad. Cirkeln är sluten och han är tillbaka i medveten kontroll och dör som sig själv.
Romain är en person som jag inte alls kan identifiera mig med och filmen berörde mig därför och endast därför inte mycket, trots det sinistra innehållet och de grafiska skildringarna av kärlek och sex. Om du själv är en reflekterande och framför allt strukturerad person, kan filmen vara för dig.
Länk till IMDB
En film i ungefär samma genre jag skulle vilja rekommendera som alternativ, är Sweet November. Det är en film som var mycket bättre än jag hade förväntat mig.