Evolutionspsykologi som terapi i framtiden?
Jag har funderat på när evolutionspsykologi skulle börja användas som någon slags terapiform. Det brukar ju vara så att olika psykologiska teorier förr eller senare letar sig ut till denna användning. Det är fortfarande långt borta, men försök görs nu att förklara varför vissa vanligen förekommande psykiska sjukdomar inte valts bort av evolutionen. Det verkar alltså vara något på gång, fast det kallas evolutionspsykiatri:
Som jag skrivit tidigare, tycks detta mig i någon mening vara en återgång till psykodynamiska konstruktioner. Istället för de begrepp som Freud (jag, överjag, etc) eller Jung (funktioner, arketyper, attityder, etc) använde så talar man i evolutionspsykologi om "moduler". En iakttagelse vad gäller komplexa system är att modularisering ofta gör systemen mer effektiva, så helt fel ute är man väl inte. Frågan är bara hur de ska hitta de där modulerna, förmodligen hoppas de på en bottom-up approach, där man identifierar moduler från en neural nivå. De kan också få inspiration från datorspelsinspirerade simuleringar, antar jag.
Most of medical & psychiatric research explore the proximate explanation for why human biology goes wrong ... on the anatomical, physiological, biochemical & genetic levels. These explanations explain "what" & "how" questions about origins & functions. Most research seeks proximate explanations about how some part of the body works or how a disease disrupts this function. The questions as to what things are for & how they got there has been neglected in medicine.
Som jag skrivit tidigare, tycks detta mig i någon mening vara en återgång till psykodynamiska konstruktioner. Istället för de begrepp som Freud (jag, överjag, etc) eller Jung (funktioner, arketyper, attityder, etc) använde så talar man i evolutionspsykologi om "moduler". En iakttagelse vad gäller komplexa system är att modularisering ofta gör systemen mer effektiva, så helt fel ute är man väl inte. Frågan är bara hur de ska hitta de där modulerna, förmodligen hoppas de på en bottom-up approach, där man identifierar moduler från en neural nivå. De kan också få inspiration från datorspelsinspirerade simuleringar, antar jag.