Recension: Strangers with candy
Svart, bittert äppelkindad komedi utan tempo (inga spoilers i denna recension).
Det finns filmer som griper tag i en, med smart humor, säker tonträff, kreativ galenskap och mänsklig värme. Den här filmen är inte en av dem. Vi kanske borde insett det när vi rusade in 21.30 på en premiärfilm där det bara satt 14 personer i salongen...
Det finns en stark humortradition inom amerikansk film som den här filmen drar inspiration från: South Park, ZAZ-filmerna (titta vi flyger osv), Mel Brooks, Deltagänget, MASH osv. Det finns säkert många mer källor.
Strangers with candy jobbar väldigt mycket med ironi, vilket är OK med mej, jag tillhör ju Generation X, den ironiska generationen, men i den här filmen vrids ironin några varv till, till trippelironi, eller halvironi, eller varför inte fraktalironi.
Ett tag funderade jag på om det är exklusivt en nyare generations humor, men Stephen Colbert (från gänget bakom Jon Stewarts show och nu med egen show), född -64, står som medförfattare, medproducent och har en av huvudrollerna i filmen. Och jag känner igen ironin, och jag själv kör i min vardag mycket straight face jokes á la Colbert, men Colberts ironi i den här filmen har tappat fotfästet. Ironi kan användas för att avslöja dubbelhet och vara jävligt rolig, men ironi kanske också användas som en slags ytligt klasssärskiljande verktyg, i någon slags överklassmiljö på dekis, och det är så humorn känns i den här filmen: Ironisk humor som emblem men utan innehåll och utan framtid. Colbert är inte logisk nog för att kunna ro i land att vara så fruktansvärt arg. Och han är inte kall nog för att göra filmen till en ren situationskomedi.
Filmen försöker vara lika skruvad som ett South Park-avsnitt, men utan Parkers och Stones iskalla logik, cynism och klara filosofi. Istället blir det som om MASH möter South Park, med en förvirrad Alan Alda i huvudrollen, där han har blivit tillsagd att inte visa värme. Mänsklig värme är nämligen Stephen Colberts (och även Jon Stewarts f ö) största tillgång, och Colbert har missat det i den här filmen. Både Colbert och Stewart verkar menar jag i samma tradition som Alan Alda, Will Smith, John Belushi, Mel Brooks och Whoopi Goldberg. Hjärtat måste vara med i deras verk, annars faller det. De har helt enkelt inte den rakbladsvassa och klara cynism som krävs för rolig hjärtlös komedi.
Jag kanske hackar för mycket på just Colbert angående filmen men kritiken jag gett honom gäller lika mycket huvudrollsinnehavaren Amy Sedaris. Hon saknar tonträff, och hon skulle kunna lära sig en del av Eddie Murphys insatser i filmer som Snuten i Hollywood, för hennes spelsätt, ilska och attityd i filmen har mycket gemensamt med Murphys. Sedaris står för en hårdare cynism än t ex Colbert, och hon behöver ett bättre manus, för hon kan inte krama ut nyanserna ur vanlig dialog och relationer. Så får man se vad hon kan prestera.
Det finns filmer som griper tag i en, med smart humor, säker tonträff, kreativ galenskap och mänsklig värme. Den här filmen är inte en av dem. Vi kanske borde insett det när vi rusade in 21.30 på en premiärfilm där det bara satt 14 personer i salongen...
Det finns en stark humortradition inom amerikansk film som den här filmen drar inspiration från: South Park, ZAZ-filmerna (titta vi flyger osv), Mel Brooks, Deltagänget, MASH osv. Det finns säkert många mer källor.
Strangers with candy jobbar väldigt mycket med ironi, vilket är OK med mej, jag tillhör ju Generation X, den ironiska generationen, men i den här filmen vrids ironin några varv till, till trippelironi, eller halvironi, eller varför inte fraktalironi.
Ett tag funderade jag på om det är exklusivt en nyare generations humor, men Stephen Colbert (från gänget bakom Jon Stewarts show och nu med egen show), född -64, står som medförfattare, medproducent och har en av huvudrollerna i filmen. Och jag känner igen ironin, och jag själv kör i min vardag mycket straight face jokes á la Colbert, men Colberts ironi i den här filmen har tappat fotfästet. Ironi kan användas för att avslöja dubbelhet och vara jävligt rolig, men ironi kanske också användas som en slags ytligt klasssärskiljande verktyg, i någon slags överklassmiljö på dekis, och det är så humorn känns i den här filmen: Ironisk humor som emblem men utan innehåll och utan framtid. Colbert är inte logisk nog för att kunna ro i land att vara så fruktansvärt arg. Och han är inte kall nog för att göra filmen till en ren situationskomedi.
Filmen försöker vara lika skruvad som ett South Park-avsnitt, men utan Parkers och Stones iskalla logik, cynism och klara filosofi. Istället blir det som om MASH möter South Park, med en förvirrad Alan Alda i huvudrollen, där han har blivit tillsagd att inte visa värme. Mänsklig värme är nämligen Stephen Colberts (och även Jon Stewarts f ö) största tillgång, och Colbert har missat det i den här filmen. Både Colbert och Stewart verkar menar jag i samma tradition som Alan Alda, Will Smith, John Belushi, Mel Brooks och Whoopi Goldberg. Hjärtat måste vara med i deras verk, annars faller det. De har helt enkelt inte den rakbladsvassa och klara cynism som krävs för rolig hjärtlös komedi.
Jag kanske hackar för mycket på just Colbert angående filmen men kritiken jag gett honom gäller lika mycket huvudrollsinnehavaren Amy Sedaris. Hon saknar tonträff, och hon skulle kunna lära sig en del av Eddie Murphys insatser i filmer som Snuten i Hollywood, för hennes spelsätt, ilska och attityd i filmen har mycket gemensamt med Murphys. Sedaris står för en hårdare cynism än t ex Colbert, och hon behöver ett bättre manus, för hon kan inte krama ut nyanserna ur vanlig dialog och relationer. Så får man se vad hon kan prestera.