Jan Axelsson om Flashback på Flashback

Jag tror att oavsett vart verksamheten har sitt säte så finns det juridiska inskränkningar. I Sverige har vi hets mot folkgrupp som visat sig användas effektivt för att tysta vissa grupper i samhället. Kopplerilagstiftningen är en annan lag som innehåller inskränkningar om vad man får säga. Personuppgiftslagen och motsvarande lagar om ärekränkning och förtal är andra som effektivt kan användas för att tysta debatten.

Jag ser inte ett ämne som mer eller mindre stort "problem". Nedstängningen från Internet år 2000 berodde på att vi gav nynazister yttrandefrihet. Rättegången i Marknadsdomstolen handlade om piratkort, och rättegångarna när vi publicerade namn och bild på dömda våldtäktsmän handlade om pressetiska regler. När vi blev utkastade från annonsnätverket Tradedoublers så var orsaken att Flashback i debatten om pedofili haft den "dåliga smaken" att inkluderade både förespråkare och motståndare. Andra angrepp har gällt att vi debatterat frågor som prostitution och narkotika.

Jag skulle säga att det faktum att vi varit konsekventa när det gäller yttrandefriheten och inkluderat alla grupper är det som skapat det största problemet [med rättsväsendet].

Personligen får de ha mitt namn och min bild på löpsedeln varje dag. Jag kan ärligt säga att jag inte berörs av det, och jag vet att Flashback på alla sätt gynnas av negativa skriverier. Så en del av mig tycker att det är bra när de skriver och upprörs.

En annan del av mig tycker det är olyckligt. Eftersom det finns människor som läser dessa tidningar och bygger sina åsikter på de värderingar som sprids. Det skapar ett klassamhälle med en grupp som har tid och råd att konsumera kvalitetsjournalistik, och en större grupp i samhället som får sin nyhetsrapportering via Metro, Expressen och Aftonbladet där journalistiken är näst intill obefintlig. (Med undantag för vissa debattartiklar och krönikor som ibland kan vara riktigt välskrivna).