Recension: Babel (film)

published Feb 04, 2007 01:27   by admin ( last modified Feb 04, 2007 01:27 )
Denna recension innehåller spoilers. Den massivt långa filmen Babel dediceras i eftertexterna till regissörens barn, som han ser som tre ljuspunkter, i ett mörker. Det tyder på en regissör med en rätt deprimerad syn på världen. Om man nu inte redan förstått det efter mer än två timmars svartsyn på vita duken.

Jag gick och såg filmen med väldigt kort varsel, efter att ha sett på bioprogrammet.nu att den hade fått väldigt höga betyg av i stort sett alla recensenter, och att den vävde ihop tre historier. Föga förberedde det mig på det osammanhängande schabrak av lidande som filmen innehåller. Det dör dock bara en person i filmen, till slut.

Och det fick mig att tänka på det där, att en film för att vara bra, måste hänga ihop i någon mening. Den kan ha en moralisk botten, vilket många av världens bästa filmer har (oavsett om man märker det eller inte) En film jag såg nyligen som har det är Last King of Scotland. Det innebär inte att den flmen innehåller moralkakor, men den visar konsekvenserna av moraliskt felaktiga beslut, så att säga. En film kan ockå innehålla någon slags kunskap, någon slags perspektiv, eller så. Babel hänger inte ihop.

Babel handlar om fyra familjer, en från USA, en från Mexiko, en från Japan och en från Marocko. Dvs två från rika länder, en från ett halvrikt (Mexiko) och en från ett fattigt (Marocko). Alla utsätts de för lidande, i tre parallella hstorier som vävs ihop på slutet.. Familjerna från de rika länderna går stärkta ur lidandet, den mexikanska familjen går det mycket sämre för, och den marockanska går det åt skogen för.

Alla rör sig som robotar genom filmen. Poliser är extra robotaktiga. I de fattiga familjerna är det en eller flera som tar felaktiga beslut, baserat på en stark känsla. En kör bil rattfull, en (eller två) skjuter på en turistbuss med ett jaktgevär, osv.

Ja, det är de bästa av mönster jag kan hitta i filmen. Ingen kunskap kommer ur den. Det är bara en film av dysterkvistar för dysterkvistar. Personerna skildras utan psykologisk insikt, replikerna är träiga.

Möööjligtvis kan filmen mena att det är svårt att vara människa. Men det kan man ju gå till tandläkaren för att uppleva.

Jag har inte läst några recensioner av filmen när detta skrivs. Det är möjligt att insikter finns i dessa.