Ullenhag använder ordet "nyliberal" 9 gånger på DN Debatt
Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag använder ordet "nyliberal", eller böjningar av det, nio gånger i en artikel på DN Debatt. Det är ganska mycket. Artikeln kritiserar Centerpartiet. Ordet nyliberal definieras aldrig.
Det har länge funnits två, eller egentligen flera, falanger inom folkpartiet. En gränsdragning finns mellan de som vill se staten spela en väldigt aktiv roll i att garantera och styra människors välfärd, och de som mer tror på marknadslösningar för att åstadkomma detsamma.
Observera att jag här skrev "detsamma". Inom folkpartiet har jag känt att det funnits en respekt för båda synsätten, eftersom man litar på att den andre har samma goda föresatser: Att ge individer ett så fantastiskt liv som möjligt. Man har räknat med att eftersom man bygger på samma värdegrund, så löser sig de här meningsskiljaktigheterna, vartefter fakta framkommer om vilka sätt som är bäst. På LUF-kongresser har det inte varit ovanligt att några personer motionerat om att ge alla skatter till tredje världen. Detta har ju inte tagits på allvar, men man har ändå förstått ambitionen.
Vilket synsätt är då bäst? Man kan sträva efter jämlikhet, och man kan sträva efter livskvalitet. Jämlikhet innebär att det viktiga är att de som är mest utsatta i samhället inte har det sämre än oss andra. Det är i grund och botten en fråga om social status. Här är ekonomisk tillväxt inte det viktiga, utan att man delar varandras bördor. För vissa är detta det rätta, man skulle kunna säga kristna, sättet att göra det. För andra, om det ger dålig tillväxt & frihet, påminner det mer om samhället som ett gigantiskt hospis.
Livskvalitet däremot är en annan femma. Det handlar bl a om att det finns resurser att stötta de svaga i samhället. Vad gäller sjuka människor, Ullenhag tar upp de långtidssjuka, så rör det sig mycket om vårdresurser. Låt mig dessutom påpeka att det inte är de långtidssjuka som är mest utsatta, utan de korttidssjuka, som avslutar med att avlida. Det får vi inte glömma. Livet är en gåva.
Nåväl, vården består dels av de mjuka sidorna, mänsklig omvårdnad och kontakt, dels av mer och mer avancerade behandlingar, som kostar mer och mer pengar. Ur min synvinkel är det därför viktigt att samhället har så biffiga resurser som möjligt för att bota.
Sverige kan förmodligen klara sig med höga skatter och en sämre tillväxt. De medicinska lösningar som då kommer fram i världen får vi vänta på några decennier tills de har gått ner i pris. Men det blir lite som ett Amish-samhälle... Dessutom bidrar vi ju inte lika mycket till den medicinska utvecklingen som vi skulle kunna. Sverige är redan idag starkt på teknik och medicin. Kanske någon tycker det är tillräckligt? Vår förmåga att behandla sjukdomar är idag mycket bra, jämfört med andra länder. Enligt Health Consumer Power House har vi de bästa behandlingsutfallen i Europa.
Har frihet ett eget värde?
Jag anser det. Det innebär inte att jag skulle acceptera ett samhälle vars resurser utarmas på grund av samarbetssvårigheter och psykologiska låsningar, men jag ser ärligt talat inte det vid horisonten. Jag tror att en fortsatt liberalisering och att koncentrera sig på de liberala kärnvärdena, är den bästa vägen att gå.
Det oroar mig därför att Ullenhag hackar ner så kraftigt på centerpartiet, som i mitt perspektiv bara bidrar till en ökad frihet och ett ökat välstånd i samhället. Och någon nyliberalism ser jag inte ens vid horisonten.
Ullenhag skriver:
Läs mer: "Centerns nya nyliberalism är en fara för Alliansen"
Det har länge funnits två, eller egentligen flera, falanger inom folkpartiet. En gränsdragning finns mellan de som vill se staten spela en väldigt aktiv roll i att garantera och styra människors välfärd, och de som mer tror på marknadslösningar för att åstadkomma detsamma.
Observera att jag här skrev "detsamma". Inom folkpartiet har jag känt att det funnits en respekt för båda synsätten, eftersom man litar på att den andre har samma goda föresatser: Att ge individer ett så fantastiskt liv som möjligt. Man har räknat med att eftersom man bygger på samma värdegrund, så löser sig de här meningsskiljaktigheterna, vartefter fakta framkommer om vilka sätt som är bäst. På LUF-kongresser har det inte varit ovanligt att några personer motionerat om att ge alla skatter till tredje världen. Detta har ju inte tagits på allvar, men man har ändå förstått ambitionen.
Vilket synsätt är då bäst? Man kan sträva efter jämlikhet, och man kan sträva efter livskvalitet. Jämlikhet innebär att det viktiga är att de som är mest utsatta i samhället inte har det sämre än oss andra. Det är i grund och botten en fråga om social status. Här är ekonomisk tillväxt inte det viktiga, utan att man delar varandras bördor. För vissa är detta det rätta, man skulle kunna säga kristna, sättet att göra det. För andra, om det ger dålig tillväxt & frihet, påminner det mer om samhället som ett gigantiskt hospis.
Livskvalitet däremot är en annan femma. Det handlar bl a om att det finns resurser att stötta de svaga i samhället. Vad gäller sjuka människor, Ullenhag tar upp de långtidssjuka, så rör det sig mycket om vårdresurser. Låt mig dessutom påpeka att det inte är de långtidssjuka som är mest utsatta, utan de korttidssjuka, som avslutar med att avlida. Det får vi inte glömma. Livet är en gåva.
Nåväl, vården består dels av de mjuka sidorna, mänsklig omvårdnad och kontakt, dels av mer och mer avancerade behandlingar, som kostar mer och mer pengar. Ur min synvinkel är det därför viktigt att samhället har så biffiga resurser som möjligt för att bota.
Sverige kan förmodligen klara sig med höga skatter och en sämre tillväxt. De medicinska lösningar som då kommer fram i världen får vi vänta på några decennier tills de har gått ner i pris. Men det blir lite som ett Amish-samhälle... Dessutom bidrar vi ju inte lika mycket till den medicinska utvecklingen som vi skulle kunna. Sverige är redan idag starkt på teknik och medicin. Kanske någon tycker det är tillräckligt? Vår förmåga att behandla sjukdomar är idag mycket bra, jämfört med andra länder. Enligt Health Consumer Power House har vi de bästa behandlingsutfallen i Europa.
Har frihet ett eget värde?
Jag anser det. Det innebär inte att jag skulle acceptera ett samhälle vars resurser utarmas på grund av samarbetssvårigheter och psykologiska låsningar, men jag ser ärligt talat inte det vid horisonten. Jag tror att en fortsatt liberalisering och att koncentrera sig på de liberala kärnvärdena, är den bästa vägen att gå.
Det oroar mig därför att Ullenhag hackar ner så kraftigt på centerpartiet, som i mitt perspektiv bara bidrar till en ökad frihet och ett ökat välstånd i samhället. Och någon nyliberalism ser jag inte ens vid horisonten.
Ullenhag skriver:
...men, en kroniskt sjuk person hade förmodligen ingen bra inkomst innan på länge, om någonsin, så inkomstbortfallsprincipen fallerar ju där. I alla fall. Ullenhag måste gå väsentligen längre till vänster för att genomföra "rättvisa". Vilket innebär att han skulle komma tillbaka på samma ersättning för alla, paradoxalt nog - men utan möjlighet till privata försäkringar.
Det handlar om att alla de som blir sjuka eller arbetslösa ska få samma ersättning - inte som i dag att den sjuke får ett visst procenttal av sin tidigare lön. Tankegången för många nyliberaler är att den enskilde ska ha en viss grundläggande trygghet men att hon själv ska ordna ytterligare försäkringsskydd på en fri marknad. Problemet med ett system med grundtrygghet är att det finns människor som inte kommer ha råd eller möjlighet att teckna de olika försäkringarna. Exempelvis en astmatiker eller kronisk sjuk person kommer knappast få teckna en privat sjukförsäkring. Hon eller han kommer att vara hänvisad till en låg ersättning på
Läs mer: "Centerns nya nyliberalism är en fara för Alliansen"