Svensk Spitfire & tankar och bilder om dåtidens propellerplan

Biltemas ägare (som tydligen inte vill stå med namn) har köpt sig en flygvärdig Spitfire. Läs mer: Upp i det blå.

När Spitfiren tagit mark och taxar in mot hangaren vaggar den fram och åter över banans betong. Likt en rusig krabba. Motorn döljer sikten föröver och Bertil Gerhardt måste svänga planet i sidled för att se framåt. Den fyrbladiga propellern slutar snurra och Bertil skjuter tillbaka plexiglashuven. - Det där kändes härligt, säger han.

Det känns ju kul att mitt gamla flygintresse fortfarande har lämnat en del kunskap kvar, för jag kunde gissa mej till att det var en Mark XVI på fotot :-)



En Spitfire Mk XVI, dock ej den i Sverige, tror jag. Foto: dvahoos

Det var inte så mycket Spitfire som var det dominerande planet i slaget om Storbritannien, utan det äldre robusta och mer lättillverkade Hawker Hurricane. Men Spitfire var det vackrare och modernare planet, med sina rötter i racermodeller, och det var det plan som man bäst kommer ihåg. En orsak att inte fler var i tjänst vid slaget om Storbritannien var att det var svårt att tillverka, med sin elliptiska vingar som i princip fick handgöras. Det var också de elliptiska vingarna som gav Spitfire mycket av sin skönhet.


Här ser man vingformen. Källa: Wikipedia.

Senare jaktplan som North American Mustang (som ritades av en utvandrad tysk i USA för en specifikation från det brittiska flygvapnet) var redan från början anpassat för massproduktion.



En annan Spifire Mk XVI. Foto: PhilipC

De första Spitfire i tjänst hade tvåbladig propeller av trä, och det lustiga är att också de sista Spitfire hade träpropeller [14:52: enligt svenska wikipedia ser jag nu att alla Spitfires ska ha haft propellrar i trä. 21:45: Detta motsägs dock av engelskspråkiga Wikipedia ser jag nu. Hmmm.]. I det senare fallet för att motorn hade blivit så tung att det var för kostsamt att använda dyra metallpropellrar då planet hade en tendens att tippa och sabba den. Det var billigare med träpropellrar.


Omålad prototyp till Spitfire. Källa: Wikipedia.



En sen Spitfire (Mk XVII) med rejält lång motor.  Foto: Armchair Aviator

Snart efter Spitfires storhetstid kom jetåldern. Propellerpetsarna hade alltmer närmat sig ljudhastigheten med de problem som uppstår där och som sätter en gräns för planets hastighet, och propellrarna ersattes av vinande jetturbiner med skarpa blad. Man hade heller inte förstått de aerodynamiska fenomen som uppträder i högre hastigheter, man talade om "kompression", ett fenomen som fick plan med ffa tjocka vingar (som Hawker Typhoon) att bli manöverodugliga i alltför höga hastigheter.



Här ser man de tjocka vingarna på Hawker Typhoon som ställde till problem. Bilden tagen under Andra Världskriget. De svarvita ränderna är D-day markings. Källa: Wikipedia

Spitfire representerar därför en av de sista generationerna i utforskandet av propellerplanets potential.



Grumman Tigercat och Bearcat är senare än Spitfire och är så att säga sista sucken vad gäller propellerplan av detta slag. Kanske är det stjärnmotorerna som gör att de inte är lika vackra? Foto: Merlin_1.


Ett av tyskarnas sista försök under andra världskriget med snabba propellerplan, Focke-Wulf Ta-152H. Bilden är public domain.



Här någonstans efter kriget får man väl säga att propellerplanen fullständigt spårade ur designmässigt. Fairey gjorde ofta fula plan och den här, eh, skönheten är väl inget undantag. Den har två motroterande propellrar på samma axel och senare versioner av detta plan, Fairey Gannet, hade nästa fyra tusen hästkrafter på dem. Gannet kom efter kriget 1949. Bilden är public domain.

Jag har läst någonstans att propellrarna på Fairey Gannet gav ifrån sig många ljudbangar i minuten, och att mekanikerna mådde fysiskt illa i närheten av planet pga detta. Har inte verfierat detta dock.

Och så avslutar vi med den här bilden:


Spitfire MkV från en av RAF:s polska flygskvadroner. Notera polska flygvapnets märke på nosen. Källa: Wikipedia