Recension: Lou Reeds Berlin på Globen nionde juli 2008
Lou Reeds Berlin handlar inte om musik. Lou Reeds Berlin handlar om att Lou Reed vill berätta något.
Albumet Berlin, som konserten spelar igenom i ordning, handlar om en familjs tillblivelse och förstörelse, och en människas död. Så även om stämningen var mycket god bland konsertdeltagarna - det låg nästan dans i luften innan konserten - så är Berlin inget man dansar till.
Det här är min tolkning om vad som sker: Berlin berättar osentimentalt om en man och en kvinna som blir ett par, och mannen är berättarrösten. Mannen och kvinnan blir först ett par och mannen ser upp till kvinnan. Men han har inte kontakt med sina känslor utan glider in i förhållandet som en iakttagare.
Han har tänkt ut en berättelse för henne som visar hur stark han är ("Men of good fortune)". Han håller sin känslor på avstånd, kanske han växte upp utan fadersgestalt. Att han förtränger sina känslor sätter honom paradoxalt sett i ett djupare beroende i den mening att han inte kan resonera sig ur förhållandet, när han inte ens vet varför han är attraherad. Han är "blindsided".
Hon säger att han inte räcker inte till, han är ingen man, bara en pojke (Caroline says I). Ilskan växer inom honom och han försöker psykologiskt bli en större man med större energi med hjälp av narkotika men snedtrippar och undrar om hon förstår hur han har det ("How do you think it feels") i något som förutom en snedtripp också är en egotripp. När bandet, som kompletteras på scen av en barnkör och en blås- och strängsektion, kommer till denna låt så lyfter äntligen konserten, efter att ha varit lite trevande i början. I "How do you think it feels" är det ren ilska, som strömmar från scenen, men ilskan känns inte personlig, dvs Reed gestaltar inte mannen, utan mer en ilska över ilskan själv, "Hur blir det så här i människors liv?". Det blir alltså en dubbel ilska från scenen.
I "Oh Jim" tar mannens hat form och planeras ("Beat her black and blue and set it straight")
Mannen snedtrippar, kvinnan förlöjligar honom och missbrukar droger och han måste nu ta ett ledarskap. Tyvärr klarar han inte det, utan svaret blir en knuten näve. Från golvet svarar Caroline (Caroline says II) att hon inte längre känner något för honom. Caroline vill nu ha kickar, kickar i form av knark och uppmärksamhet. Hon försöker skapa en slags syntetisk kärlek ur droger och tillfälliga kärleksaffärer. Hon dras djupare in i narkotikaberoende och kärleksaffärer som tillsammans leder till prostitution.
De har två barn tillsammans och socialen griper in och tar barnen ("The Kids"). Mannen bryr sig inte, det är "hennes" barn ("They're taking her children away"). Han tar inget ledarskap, utan är så fixerad vid henne att han ser barnen som hennes, samtidigt som han återigen försöker skydda sig emotionellt genom att sätta sig själv utanför dramat ("I am the waterboy, the real game's not over here"). Efter barnen blivit omhändertagna är hon otröstlig, vilket han tolkar det som att hon nu förstår hur han känner ("Since she lost her daughter, it's her eyes that's filled with water, and I am much happier this way"). I själva verket har nu det enda fundament av emotionell stabilitet som fanns i hennes liv, moderskänslorna och barnens feeback, ryckts bort.
Hon går djupare ned i självdestruktion (På jakt efter att någon ska rädda henne?) och hon tar livet av sig.
Han städar upp i lägenheten och går faktamässigt igenom vad som har hänt ("This is the place our children were conceived, candle lights lit the place at night"). Han känner sig både fri och plågad, vilket Lou Reed gestaltar genom att skrika "What a feeling", omväxlande med att sjunga det så, ljuvt och ljust som på skivan.
I "Sad song" så ser han tillbaka på förhållandet. Han har överlevt, och man kan nog säga att hela hans existens handlar om att överleva genom att inte känna. Han klappar sig själv på axeln om hur tolerant han varit ("Anyone else would have broken both her arms"). Till slut är han dock fortfarande emotionellt fast i henne, men utan någon synbar ansats till självrannsakan, annat än en brännande sorg och omogna skuldkänslor som kanske i kombination kommer att bli hans egen död? Men det vet vi inget om, för där slutar skivan.
Och här upphör Berlindelen av konserten, och publiken är hänförd. Alla reser sig upp och ger stående ovationer. De som sitter runt mig lämnar av någon anledning nu lokalen och missar därmed tre extranummer.
Vi har nu kommit till en slutpunkt som i en grekisk tragedi, och som goda européer så finner vi oss i det. Men Lou Reed är amerikan och vill ge oss ett lyckligare slut på kvällen och bandet framför "Satellite of Love". Som allra sista låt sjunger en äldre Lou Reed, om att han bara har sitt hjärta att erbjuda (en kontrast till den omogne mannen som skildras i Berlin), könsrollerna är närmast omvända där objektet för hans åtrå är mer rationell än han själv. Lou Reed slutar med att tacka alla i bandet och alla i produktionen, och slutligen tackar en ödmjuk och lycklig Lou Reed oss i publiken för att vi finns. Ja faktiskt, han gör det.
Från aggression till död över kärlek till tacksamhet, på två timmar.
Se ävens kulturbloggens lilla filmklipp från konserten.
Katafonteologs recension.