Recension - Baader Meinhof Complex
Sammanfattning: En mycket bra film, superbt filmad och med lysande skådespelarprestationer. Rekommenderas för alla utom yttersta vänstern, som kommer att missförstå den, och ej heller för personer som är känsliga för dokumentärt skildrat våld.
Baader Meinhof Complex är en lång film, med mycket våld och en del nakenhet. Bara det borde öka på populariteten på den. Den skildrar unga vackra människor som vill något och som kämpar för det, lever hårt och dör unga. Men vad dör de för, och vilka dödar de och varför?
(Spoilers förekommer i denna text)
Filmen börjar i 60-talets Tyskland. Scenen är en demonstration mot Shahen av Iran. Som filmen skildrar det attackeras demonstrationen av regimtrogrna iranier och brutalt våld uppstår från dem mot demonstranter, och sedan mellan polis och demonstranter, där polisen pucklar på duktigt. En demonstrant skjuts av en civilklädd polis.
Vi får ur detta sedan följa en radikaliserad grupp av västtyska kommunister, som förutom politiskt våld upplever gemenskap, extas i en slags frihet och ibland skildras när de sitter och ser coola ut. Men de lever på lånad tid, och den "kunskapens" bägare de tömt, marxismens, visar sig vara malört.
Filmen gör ett mycket bra jobb av att skildra våldets konsekvenser. Filmen har en hel del beröringspunkter med Spielbergs München, men Baader Meinhof Complex är mycket bättre gjord. I stort sett alla skådespelarprestationer är bra i Baader Meinhof Complex, medan i München är det bara Mathieu Kassowitz (som egentligen är en regissör) som får helt godkänt.
Baader Meinhof Complex gör ett mycket bra jobb av att skildra förloppet, men den utelämnar, som alla filmer måste göra, en del bakgrund, och det gör att filmen kan missförstås av en del unga radikala. Filmen är närmast chict gjord ("Terrorist Chic"), vilket är ett skickligt berättardrag för den historiskt bevandrade, men kan på samma sätt ge fel signaler till den som redan gått på extremvänsterns ideologi.
Elefanten i rummet
Vad är det då som utelämnats, vad är elefanten i rummet? Jo det är kommunismen. I stort sett alla som ser filmen idag förstår ju att det är något skumt när en hel aula av studenter skanderar "Ho Chi Minh!". Så mycket vet alla om kommunismen idag.
Men så var inte fallet i Tyskland under 60- och 70-talen. När Tyskland kapitulerade efter andra världskriget, så bestämde sig västtyskarna för att bygga upp ett fritt demokratiskt samhälle, i en process där de inte väjde för att konfronteras med sitt eget förflutna. Men som i många andra länder i Europa så svek de intellektuella i att informera folk, och speciellt de unga, om kommunismens fasor.
Många länder hade såsom Tyskland inte starka demokratiska eller humanistiska traditioner, och lärare och journalister fantiserade i Tyskland om att ersätta nazismen med ett annat totalitärt system istället. Man provocerades av den pluralistiska, marknadsmässiga och folkliga kapitalismen, och ville hitta något som skulle ge dem själva och deras världssyn högre status. Och kommunismen håller med dig och lovar dig allt så länge du stöder Revolutionen. Efteråt är en annan sak.
Vad som hände i Västtyskland var att en ny generation, bortskämd av materiellt överflöd och fred, växte upp i en ideologisk miljö som utmålade kommunismen som ett möjligt alternativ. Våldet var kliniskt borta från deras tillvaro, men våldet ekar i deras huvuden, som en efterklang av andra världskriget. På TV ser de våld och dödande från vietnamkriget, utan en förklaring om vad kommunismen gjorde med människor, och detta beredde vägen i Västtyskland för ett visst folkligt stöd för terroristaktioner. Detta gav terrorismen ett supportsystem som gjorde att den kunde fortleva under många år.
Kommunismen vävdes ihop till att vara en del av ungdomligt uppror, och fyllde en social funktion, där unga människor kunde kasta sig ut i ett mer kaosartat och spännande liv. Filmen skildrar detta mycket bra, nästan lite för bra. Det är lite för mycket det vackra livet med frigjorda blonda blåögda kvinnor som näckar. Men jag ska inte klaga för mycket på det.
På ett sätt kan filmen ta sig denna frihet då den ser tillbaka på en tid som inte längre finns, och som vi inte är rädda för ska dyka upp igen, i alla fall inte i samma skepnad.
Att terroristerna i Västtyskland var just kommunister gjorde nog att samhällets svar blev så mycket hårdare. Kunskapen var såklart stor bland många mer demokratiska krafter i landet om kommunismens massmord, och ett kommunistiskt maktövertagande var inte en omöjlighet i flera västländer. Det var inte någon hippieutopi det bombades, kapades och mördades för.
Ett litet oavsiktligt skrattillfälle finns i filmen när tyska skådespelare som inte kan svenska försöker tala språket.
Andras recensioner:
Bäst skildras verklighetsflykten under militärutbildningen hos El Fatah i Jordanien. Dit kommer Baader och Ensslin som två rockstjärnor, terrorismens svar på Mick Jagger och Marianne Faithful, och förväntar sig uppassning och privilegier.
Läs mer: Recension: Baader Meinhof komplex (Drama) | Film | SvD
Ett intressant och fascinerande porträtt av ett gäng naiva radikaler vars drömmar spårade ur och blev till besinningslöst våld.
Läs mer: Drömmarna spårade ur | Film - Recensioner | Film | Nöjesliv | Aftonbladet
Men den ambitionen överskuggas snabbt av en monoton serie bankrån, fritagningar, kidnappningar, bombexplosioner och mord. Staplade på varandra, knappt åtskilda av minimala historiska och politiska utblickar som bara är munväder för syns skull, och filmade så att de ska ge häftigast möjliga visuella och kinetiska effekt.
Läs mer: The Baader Meinhof Complex - Filmrecensioner - Sydsvenskan - Nyheter dygnet runt