Nicholas Nassim Taleb och sårbarhet
I dagarna kommer Nicholas Nassim Talebs nya bok "Antifragility" ut. Jag har följt hans hemsida och läst några av hans böcker, och jag tror att jag har koll på vad han menar är problemet som behöver rättas till inom många områden, t ex inom finans och ekonomi. Först lite bakgrund:
Världen är inte fysik
Andra världskriget avslutades med två atombomber. Om inte innan så blev det då i alla fall uppenbart vilken makt fysiker hade. Med sina komplexa matematiska modeller kan de förstöra hela städer eller för den delen försörja hela städer med energi.
När ett verksamhetsområde är framgångsrikt och får hög status, så tenderar man att låna terminologi från det området, för att ge ett skimmer av framgång och hög status till vad det nu är man själv håller på med. En gång i tiden var krig ett sådant högstatus verksamhetsområde och från den tiden har vi uttryck som "en person av den kalibern", "skydda min flank" osv. Uttryck som används utanför artilleri och kavalleri.
I och med att fysiker och ingenjörer varit så framgångsrika, så har man inom ekonomi velat pråla med deras lånta fjädrar. Man har använt komplexa matematiska modeller och man har länkat samma system med ett självförtroende som en processingenjör.
Men, alla som har jobbat som ingenjörer eller liknande vet att det mesta här i världen kan man inte kvantifiera och styra. Fysikers och ingenjörers framgång bygger på just den insikten, och en anpassning till den insikten. Man är mycket försiktig med att påstå saker, och de system som man bygger i ingenjörers fall, är testade med rejäla säkerhetsmarginaler.
Finansvärldens problem, och därmed vårt, är att man tror sig kunna hantera system som man inte begriper.
Normalfördelningen
Normalfördelning är en fördelning kring ett medelvärde. T ex om man mäter hur långa kvinnor är i en befolkning, så visar det sig att de flesta flockas kring ett medelvärde i längd, och ju längre man går från det medelvärdet, desto färre kvinnor finns det där. Utanför vissa värden blir det helt uppenbart att det inte finns några kvinnor. Det finns t ex inga fem meter långa kvinnor och inte heller några tjugo centimeter långa kvinnor. Men vad händer om vi inte vet vad det är vi mäter? Talebs insikt om att allt inte står rätt till vilar bl a på en analys av hur finansvärlden använder normalfördelning.
När Taleb analyserade vad finansvärlden använder normalfördelning till, så upptäckte han att modellerna inte stämde med verkligheten. Extrema händelser inträffade långt ut på skalan, ungefär som om en 100 meter lång kvinna plötsligt skulle materialisera sig och ställa till det. I finansvärlden avfärdade man detta, men Taleb noterade att dessa extrema händelser var så stora när de inträffade att de utplånade allt man byggt upp tidigare. Som jag tolkar det så försöker finansvärlden mäta och hantera saker som man inte begriper. Det är inte osökt man kommer att tänka på gamla folksagor där man väcker ett monster, som sedan förstör världen.
Om man antar en normalfördelning och sedan ignorerar extrema värden så är det ett säkert tecken på att man inte vet vad det är man mäter och modellerar. Och Talebs poäng är att man kanske inte ens kan ändra på modellen utan man ska bara ge tusan i att försöka hantera saker man inte begriper.
Antag till exempel att man vill fundera över vad den genomsnittliga återsående livslängden kommer att vara för människor år 2014. Då kanske man tror att det blir någon slags normalkurva som är ganska hög och skarp. Men för att återknyta till atombomben, det finns fortfarande en risk att alla människor dör i ett globalt kärnvapenkrig år 2014. Och då så blir medellivslängden 0. Det är denna typ av kritik som Taleb riktar mot Steven Pinker och dennes bok "Better angels of our nature", i vilken man kan få intrycket att vi blir fredligare och fredligare framåt i historien. I Talebs ögon har vi snarare skiftat riske från en daglig risk att bli ihjälslagen för individen, till ett utplånande av hela mänskligheten.
Om man ser de som tänker som Pinker som "optimister" och de som tänker som Taleb som "realister" kan föreställa sig följande dialog:
Realisten: Så man dödar färre människor?
Optimisten: Ja, det gör man
Realisten: Men om jag tittar på hur mycket man dödar på vissa platser och under vissa månader under de senaste hundra åren så är det väldigt många
Optimisten: Ja, men det händer så sällan
Realisten: Men man verkar ha en rejäl kapacitet att döda
Optimisten: Ja, men vi har blivit så milda
Realisten: Hade man en sådan kapacitet att döda för några hundra år sedan?
Optimisten: Nej, hurså?
Realisten: I rest my case
"Inte mitt problem, det är ditt"
Om en ingenjör skulle bygga ett system, där han inser att extrema världen plötsligt kan inträffa, säg t ex ett hus med en termostat som vart tjugonde år dödar alla i huset genom att höja temperaturen till 150 grader, så avbryter han arbetet, testar igenom systemet och ändrar på det eller kanske ännu bättre låter bli att göra något han inte begriper.
Inom finansvärlden och även inom politiken har man inte riktigt samma självkritik i alla länder och lägen. Istället ser man till att skörda frukterna av när det går bra, i finansvärlden med fullkomligt osannolika bonusar, och sedan när det går dåligt har man försvunnit från scenen eller så slår man upp händerna och säger "Detta hade ingen kunnat förutse". Att leva innebär en risk genom det man företar sig. Vad dessa människor gör är att skifta risken från sina egna liv över till våra. Lurendrejeri.
-6 och stockholmsbörsen
Igår så gick stockholmsbörsen ner när någon försökte handla med värden som översteg Sveriges bruttonationalprodukt många många gånger om. Den hundra meter höga kvinnan uppenbarade sig skulle man kunna säga. Programmerare världen runt har diskuterat vad som hände och kommit fram till att det var siffran -6 som slogs in i systemet, som sedan översattes till den största siffra systemet kan hantera, minus sex. Man har kopplat in ett datorsystem som kan ge extrema värden rakt in i börsen. De saker som Taleb varnar för är större och mer sammanlänkade saker med globala konsekvenser, men här i Sverige fick vi en liten varning, när finansvärlden nu inte ens klarade av att hantera en liten dator som de programmerat själva.
När du läst denna text så tror jag du håller med mej om slutsatsen: Problemet är inte att man glömde range-checka ett värde. Problemet är att man byggde ett automatiskt system överhuvudtaget.
"Ordern låg på köpsidan i orderboken och omfattade drygt 4,2 miljarder terminer, till ett styckpris på nästan 107 000 kronor. Det ger ett teoretiskt värde på 459 561 500 030 000 kronor, alltså knappt 460 biljoner kronor. Sveriges bruttonational produkt, som jämförelse, uppgick under 2011 till drygt 3 500 miljarder kronor."