DN Kultur, elit i en låtsasvärld

Tänk dig att du skulle vilja bli en riktigt bra fotbollsjournalist. Då gäller det att läsa in sig och veta mycket om hur fotboll fungerar, annars avslöjas man snabbt och blir inte läst. Man kan försöka kompensera sin brist på kunskap med känsloutbrott och sammansvärjningsteorier, och bygga upp en slags låtsasvärld, men efter ett tag så tröttnar läsarna.

Förhållandet är lite annorlunda inom kulturjournalistik. På DN Kultur, och på många andra kultursidor, frodas en slags synkroniserad galenskap. Man har inte velat förstå grundläggande samhällsfenomen utan längtar tillbaka till en tid när vidskepelse i större utsträckning styrde våra liv. Detta bygger i grund och botten på en stark ambition att vara bäst. DN Kultur kunde innehålla massor av artiklar som kulturellt analyserar den värld vi lever i, ur ett humanistiskt perspektiv. Problemet är att då skulle man snabbt börja kunna skilja agnarna från vetet bland skribenterna. Så istället skriver man ur ett avgrundsvänsterperspektiv, där sammansvärjningarna blir större och större, i en förhoppning att ballongen av struntviktighet ska bli så stor att ingen orkar sticka hål på den. Så länge skribenterna uppehåller sig i denna låtsasvärld är det omöjligt att säga vem som är bättre än någon annan. Detta innebär i klartext att den intellektuella ansträngningen för att nå upp till dessa kulturartiklars nivå, är försumbar. Samtidigt kan man inför sina läsare, så länge dessa accepterar spelet, framstå som den som sett igenom alltihopa, som den verkliga eliten. Skribenterna kan använda sina talanger till goda stilistiska övningar och  uppradande av kulturpersonligheters namn, eller vad helst man nu kan använda den hjärna till som fått en energikick när den lösts från förnuftets bojor. När väl förnuftet är bortkopplat så går rejset mot mer och mer extrema åsikter i den personliga ambitionens namn, i det sociala spel som uppstår.

Johan Norberg, Björn Pedersen och många andra har reagerat på det sorgliga tillståndet på DN Kultur.

Jag läser inte regelbundet DN Kultur, men snubblar ändå på artiklar ibland, som Andreas Malms artikel om koldixidkapitalismen eller den om västs förtryck av orientens umgängesliv, den senare fick mig att skämtsamt fundera på om det inte ytterst egentligen är gravitationen på jorden som är problemet för dessa skribenter.

Vi kan bli uppbragta av det de skriver, men jag tror att det är bättre att skratta åt det, hur mycket lidande och död de än laddar sina textblaffor med. Det är lätt att skratta åt en clown som säger att jorden är platt, men svårare att skratta åt en clown som heilar. Men det går!

Uppdatering 14:48

Nu har PJ på Svenskan också skrivit om debaclet.