Det här var riktigt roligt att höra. Lou Reed ska nu turnera med material från skivan Berlin, som tydligen är hans favoritplatta ur produktionen, och också min.
Skivan skildrar starka känslor och misär på ett korthugget, nästan dokumentärt sätt, och skivan åldras inte på något märkligt sätt.
For Reed, it is much more than just another show: it is a catharsis. It marks the resolution of 34 years of hurt that began on the day the album Berlin was first stamped on vinyl. In Reed's estimation, Berlin was his masterpiece, a view he still holds today.
Jag började lyssna på den i yngre tonåren; en kompis storasyster hade den och vi började genast digga den. Av någon anledning berördes jag aldrig riktigt illa av t ex barnskriken på skiva, även om jag så klart berördes av dem. De kändes äkta och ärligt representerade, som om skivan som sagt vore en dokumentär, och istället för en knippe känslor smaksatt med lite estetik kändes det snarare som om skivan innehöll viktiga fakta, som man måste känna till. Och det är väl ett av de bättre betyg man kan ge.
Läs mer:
The day the wall came down | Rock | Guardian Unlimited Music