Forskare vid universitet i Cambridge har lyckats med att auktorisera köp med 6 olika kreditkort genom att interceptera kommunikationen mellan kort och terminal på ett sådant sätt att terminalen tror att transaktionen autentiserats med korrekt PIN-kod, fast slumpmässig PIN-kod använts.

Felet tycks bero på att man inte särkiljer mellan olika autentiseringssätt, och en man in the middle kan därför blanda så att terminalen tror att en högre autentiseringsgrad (PIN) har använts.

In particular, the terminal can record that a PIN verification has taken place, while the card itself receives a verification message that does not specify that a PIN has been used. The resultant authorisation by the terminal is acc

Läs mer: Chip and PIN is broken, say researchers - ZDNet.co.uk

Bra förklaring här:  How the Cambridge chip and PIN attack works - at ZDNet.co.uk

Summary: You can't. The server will give an error. The trick is to create a bogus site in the new Zope server. This somehow modifies Zope, from what I have read on the Internet, the acl_users folder in the Zope root.

One of my hobby projects was not on our backup bandwagon, so when I accidentally corrupted Data.fs by overwriting it (the tar command is very picky it turns out about not mixing up source and destination file names) I was out of remedies. But luckily enough I had made a "site.zexp" a few days ago by exporting the site from within the Zope ZMI.

So, just delete the old Data.fs completely, start up the server and import the zexp. That works, but you cannot view any pages, you get AttributeError: getGroups . Googling I found a posting by Andreas Jung. Jung doesn't explicitly say it but writes:

Problem solved. The behavior is caused by the stupid expectation of Plone
that the root acl_users folder having been replaced with its own
implementation while creating a new site

...and from there it was possible to deduce that creating a new bogus site from within the ZMI should do the trick. And this can be done after the import.

Summary:

rdiff-backup --remote-schema "ssh -C -p9222 %s rdiff-backup --server"
 username@remoteserver::/path_to/filestobackup 
/path_to/backedupfiles

...worked for me, to backup a remote server via a non standard ssh port (9222 in the above example). Note the double quotes around the string following --remote-schema. All examples I could find on the Internet used single quotes, and using rdiff-backup 1.2.8 between two CentOS 5 machines, this did not work.

I had problems getting Spotify to work under Ubuntu and Wine, with a Microsoft LifeChat LX-3000 headset. The sound chopped 2-3 times per second.

Using OSS and normal Wine worked fine with the internal sound card of the laptop, but not with the USB headset.

I found this discussion thread and tried different remedies. The one that worked was Neil Wilson's fork of Wine, WinePulse, with support for PulseAudio.

You can update your system with unsupported packages from this untrusted PPA by adding ppa:neil-aldur/ppa to your system's Software Sources. Not using Ubuntu 9.10 (karmic)?

This looks very interesting for customer support. I have to look into this more. It seems it would make it possible for a customer to show exactly what teh problem is that they have. It does rely on the customer being able to download and run an executable though.

UltraVNC SC is a mini (166k) UltraVNC Server that can be customized and preconfigured for download by a Customer. UltraVNC SC does not require installation and does not make use of the registry. The customer only have to download the little executable and Click to make a connection. The connection is initiated by the server, to allow easy access thru customers firewall.

Läs mer: Single Click - UltraVNC: Remote Support Software, Remote Support tool,Remote Desktop Control, Remote Access Software, PC Remote Control

I The Economist kan man läsa en artikel om att 2010-talet kan komma att handla om samhällens sårbarhet, hur de klarar av att hantera olika former av kriser. I kommentarerna kan man läsa förslag om hur man gör ett samhälle mindre sårbart, men då påpekar någon att ekonomisk utveckling lätt ger ökad sårbarhet, genom just-in-time tillverkning och allehanda rationaliseringar.

Då inställer ju sig frågan:

• Hur ser man till att ekonomisk tillväxt inte är sårbar?

Samtidigt inställer sig frågan:

• Vill vi bli av med sårbarheten?

Ett syfte med frihandel är ju att fostra ett ömsesidigt beroende, så att det aldrig ska löna sig att gå i krig. Kanske sårbarheten är bra? Oräknat naturkatastrofer såklart.

Sherwood Botsford wrote: Jan 29th 2010 3:32 GMT There is no shortage of ideas. Possibly one of workable ideas. Here's 10 off the top of my head.
1. Deprecate efficiency as a measure of merit. Efficient systems are brittle. "Just in time" means that one company is hostage to another company, the weather, the transport. Instead modify the tax laws to encourage 'pools' in the pipeline.
2. Encourage locality. This can in part be done by a progressive tax on business. E.g. Larger businesses get taxed at a higher rate than small businesses.
3. Encourage multi-skills. Prohibit union contracts[...]

Läs mer: Comments on Scarcity and globalisation: A needier era | The Economist

I haven't tested this software yet, but it seems interesting. It allows you to run a program on one machine, and display it on another. Well many things can do that, including X itself. But the cool thing is that it is actually not running in the machine you're viewing it on, it just displays a Window that renders the contents of an "invisible" window on the server.

What this means is that just like with vnc, you can disconnect and reattach to that window from another computer. xpra becomes a bit like screen, but for GUIs.

VNC is another system for using apps remotely. The main difference between xpra and VNC is that xpra is "rootless" -- i.e., programs you run under it show up on your desktop as regular programs, managed by your regular window manager, instead of being trapped inside a box. It gives you "remote applications", not a "remote desktop". (Hence the name -- "X Persistent Remote Applications".)

Läs mer: README.xpra - partiwm - Project Hosting on Google Code

Är detta vanligt? I The Guardian kan man läsa en dödsruna om J. D. Salinger som dog nu i januari 2010. Dödsrunan beskriver hans liv och hur det går mer mot stillhet.

Det är bara ett problem, längst ner i dödsrunan står det "Mark Krupnick dog 2003". Vem är Mark Krupnick? Jo det är författaren till dödsrunan. Han har varit död i sju år.

Jerome David Salinger, writer, born 1 January 1919; died 27 January 2010 Mark Krupnick died in 2003

Läs mer: JD Salinger obituary | Books | The Guardian

Enligt Bill Gross, som tydligen är en tungviktare hos en tungviktare (Pimco) i finansbranschen, så ligger många i-länder risigt till ekonomiskt: De har stora underskott och är redan skuldsatta. Gross har gjort ett diagram som han kallar "Ring of fire":

I detta diagram kan man se att Japan ligger tokrisigt till, men att även Storbritannien och USA har stora problem. Gula länder är OK och gröna mycket OK.

Jag är ingen ekonom, men om jag förstår saken rätt så är x-axeln hur skuldsatt landet redan är, och y-axeln i vilken takt skuldsättningen ökar. Ju mer skuldsatt man är, desto svårare blir det rimligen att låna mer pengar, och då kan det bli krisigt. Speciellt varnar Gross för Storbritanniens situation vad gäller obligationer, en situation som han kallar "en krutdurk".

Utvecklingsländer som börjar gå bra är sökrare kort menar Gross och pekar på bl a Kina och Brasilien som exempel.

Uppdatering 2010-01-27:

En kompis som jobbar med sådant här påpekar att Japans skuldsättning mycket är till den egna befolkningen, och därför enklare att hantera.

Initial conditions are important because the ability of a country to respond to a financial crisis is related to the size of its existing debt burden and because it points to future financing potential. Is it any wonder that in this New Normal, China, India, Brazil and other developing economies have fared far better than G-7 stalwarts?

Läs mer: PIMCO - February 2010 Gross Ring of Fire

Såg en TT-artikel där en undersökning presenteras om hur väldigt nöjda resenärer är med lokala buss- och tågtransporter, persontrafik. Artiklen nämner också att många av de tillfrågade håller med om att kollektivt resande är miljövänligt. Hmm, det är en väldigt ledande fråga...

Fick för mig att gå in på Svenskt Kvalitetsindex sajt, och där kan man se att kategorin "Persontransport - kollektiv" har haft den i särklass största sänkningen i upplevd kvalitet:

Buss- och lokaltågsresenärerna tycks vara ganska nöjda. Åtta av tio resenärer säger sig vara nöjda eller mycket nöjda med sin senaste resa med lokal- eller länstrafiken.

Läs mer: Bussresenärer överlag nöjda | Inrikes | SvD

Ericsson built this wiretapping capability into Vodafone's products and enabled it only for governments that requested it. Greece wasn't one of those governments, but someone still unknown -- A rival political party? Organized crime? Foreign intelligence? -- figured out how to surreptitiously turn the feature on. And surveillance infrastructure can be exported, which also aids totalitarianism around the world. Western companies like Siemens and Nokia built Iran's surveillance. U.S. companies helped build China's electronic police state. Just last year, Twitter's anonymity saved the lives of Iranian dissidents, anonymity that many governments want to eliminate.

Läs mer: U.S. enables Chinese hacking of Google - CNN.com

En orsak till at de är svårt att ibland läsa tidningsrubriker på engelska är att ord har en tendens att starta som t ex ett substantiv för att sedan också börja användas som verb och adjektiv. I extrema fall kan man då skapa meningar som är någorlunda formellt giltiga med att bara upprepa ett ord. Jag bloggade tidigare om:

Ibland är det himla svårt att förstå engelska rubriker och ingresser

It may be revealing to read the sentence replacing all instances of the animal buffalo with "people" and the verb buffalo with "intimidate". The sentence then reads "Buffalo people [whom] Buffalo people intimidate [also happen to] intimidate Buffalo people."

Läs mer: Buffalo buffalo Buffalo buffalo buffalo buffalo Buffalo buffalo - Wikipedia, the free encyclopedia

"I think records were just a little bubble through time and those who made a living from them for a while were lucky. There is no reason why anyone should have made so much money from selling records except that everything was right for this period of time. I always knew it would run out sooner or later. It couldn't last, and now it's running out. I don't particularly care that it is and like the way things are going. The record age was just a blip. It was a bit like if you had a source of whale blubber in the 1840s and it could be used as fuel. Before gas came along, if you traded in whale blubber, you were the richest man on Earth. Then gas came along and you'd be stuck with your whale blubber. Sorry mate – history's moving along. Recorded music equals whale blubber. Eventually, something else will replace it."

Läs mer: On gospel, Abba and the death of the record: an audience with Brian Eno | Interview | Music | The Observer

Nånting är fuffens med den här vintern!

Sammanfattning: Urstark bok och manus, stark ensemble och mycket bra scenografi ger en bra pjäs.

Fotograf: Petra Hellberg

Jag var lite orolig inför den här pjäsen. Det är svårt att leva upp till förväntningarna efter en sådana bra förlagor som Klaus Manns bok Mefisto och Istvan Szabos film Mephisto. Det finns också en uppsättning med Theatre du Soleil som jag inte sett. Klaus Mann är en av mina favoritförfattare och Mefisto min favoritbok av honom. Filmen Mephisto är på min topp 10-lista. Hur ska det här gå?

I London spelades "Burnt by the sun" i våras, en pjäs som mycket rör samma teman som Mefisto. Pjäsen baserades på den utmärkta filmen med samma namn av Nikita Michalkov. Den föreställningen levde inte riktigt upp till förväntningarna, kunde inte mäta sig med filmen den baserades på. Jag funderade på om det berodde på min relativa ovana att gå på teater och större vana vid film? Eller på min stora uppskattning av förlagan? Ska man hoppas något från att gå och se en pjäs med så gigantiska föregångare?

Men när jag tog plats längst fram på balkongen på Stockholms Stadsteater och tittade ut över scenen blev jag omedelbart lugnad. Scenografin var öppen och de skådespelare som redan gick runt på scenen, utstrålade självförtroende och samspelthet sinsemellan. Det här kommunicerade direkt till mig. Jag visste nu att detta i alla fall inte skulle bli dåligt.

Ensemblen är riktigt bra, det är hög kvalitet genom alla roller, och de har respekt för berättelsen och litar på dess styrka.

Gründgens

Björn Kjellman är lite för mjuk i sitt spelsätt, men jag tror att han har det som behövs inom sig. Min bänkgranne tyckte att han alltid ger lite sliskiga vibbar vilket hon tyckte passade, men jag får alltid hyvens vibbar från den mannen. Han måste bli lite mer energetisk. Å andra sidan måste man efter Klaus Maria Brandauers rollprestation i Szabos filmversion gå åt ett lite annat håll än Brandauer, för det går inte att toppa Brandauers rollprestation. Även om jag efter boken inte hade föreställt mig Gründgens precis så som Brandauer gestaltar honom, var det bara att kapitulera.

Kvinnligt perspektiv

Precis som den brittiska teateruppsättning av Burnt by the Sun, så har Stadsteaterns Mefisto ett starkare kvinnoperspektiv än sina föregångare. Ja, så speciellt starkt är det inte i någon av dem, men det finns i alla fall. Det finns ett samspel mellan systrarna Barbara och Nicoletta och en diskussion dem emellan om sina livsval. Man ser också lite av varför Barbara gift sig med Höfgen, men ändå lite mer kött på benen där vore intressant.

Intelligens

Pjäsen är också intelligent spelad. Cesar von Muck framställs kvickare än i filmen eller boken, och det finns små stick här och var, och en rolig konversation ("banter") mellan aktörerna som får en att dra på smilbanden. Det är uppenbart att alla som gjort föreställning har "grokkat" pjäsen, de förstår vad den handlar om och kan därför slappna av i sitt spelsätt och gestalta efter omständigheterna.

Fotograf: Petra Hellberg

Jag saknade dock scenen där Muck ska förklara Hamlet som en tysk hjälte (en kraftprestation om något). Scenen finns med men inte med just det innehållet.

Paralleller

Jag kom i pausen i samspråk med min bänkgranne och försökte förklara hur jag såg på Hendrik Höfgen, och hur han borde framställas lite mer framåt, dynamisk, och jag letade efter ett exempel, och det som dök upp i mitt huvud var en dokumentär av Björn Cederberg och Fredrik von Krusenstjerna om den östtyske kulturpersonligheten Sascha Anderson, som avslöjades som Stasi-spion Där finns många paralleler till Hendrik Höfgen.

Andra roller

Efter londonpjäsen var jag lite orolig för sådana här pjäser, men detta är en kraftensemble (hmm jag måste medge att just termen kraftensemble känns lite väl tidstypisk för pjäsen). Miklas framställs som mer brutal än i filmen och boken (jag har boken på tyska och svenska men kan inte hitta dem just nu), men det är OK för att hans blanding av enfaldighet, hat, och omtanke (om vissa) går fram ändå. Alla roller ned till minsta är gediget besatt. Stockholm slår London på fingrarna här.

Slutsats

Gå och se!, och jag hoppas att den kommer att spela längre än vad den först planerats till. Det har plöjts ner mycket möda i den här uppsättningen, det har gett resultat och det ska de ha en eloge för!

Mefisto – en karriär är på flera sätt en habil iscensättning med bred kontaktyta mot samtiden. Ändå har den en rad problem som ofta handlar om dramatiseringen och scenbild. Regissören Ragnar Lyth poängterar starkt, och gärna med interna lustigheter, det metateatrala draget.

Läs mer: Recension: Teater Mefisto – en karriär - Stockholms stadsteater (Teater) | Kulturnyheter | SvD

Föreställningen, som regisserats av Ragnar Lyth, tonar ner det politiska skeendet. I stället används händelserna i det omgivande samhället som resonansbotten för de dova stämningarna. Vad som pågår är ett gradvis andligt förfall. I dag har vi facit för vart detta ledde och hur tecknen i tiden såg ut.

Läs mer: Mästerlig och tidlös Mefisto - Kultur - UNT.SE

Moraliska dilemman i mötet mellan konst och politik, där verklighetens svärta översållas av glamoröst glitter, är tacksamt scenstoff. Men Björn Kjellmans Höfgen har mer än det och de ditmålade ögonbrynen gemensamt med exempelvis huvudrollen i ”Zarah” på Folkoperan i Stockholm för ett par år sedan – om hur Zarah Leander blev storstjärna i nazismens Tyskland. För även här förblir rollens inre själsliv till stor del en gåta.

Läs mer: ”Mefisto – en karriär” på Stockholms stadsteater - DN.se

Andra bloggare

Björn Kjellman spelar Hendrik Höfgen bra, även om jag hade önskat att han visat mer av opålitlighet, själviskhet och kanske till och med sårbarhet.

Läs mer: Kulturdelen: Mefisto på Stadsteatern

Länkar på denna blogg

Klaus Manns ande över Stockholm

Äntligen! Klaus Manns Mefisto på Stockholms Stadsteater

Illa ställt bland intellektuella i Europa redan 1949

(this review written in March 2009, but I forgot to post it so here it comes)

Summary: A reasonably well executed performance, conveying a very important insight. Go see it if:

• You have not seen the movie it is based on
• You prefer everything to be in English,
• Or just strongly prefer the stage before the screen.

However the movie in my mind surpasses it. But with some work it could get closer. Some of Kotov's lines and lines of reasoning are great in the play.

This review contains spoilers.

The play "Burnt by the Sun" is based on the superb film by the same name, by Nikita Michalkov. Peter Flannery has adapted it to the stage. Before the performance I listened to Flannery talking about how he adapted the film.

Not enough shouting and pauses :-)

Act 1 (of 2) suffers from not enough shouting, physical acting and meaningful pauses in conversation.  Emotions need to be acted out stronger whether they are from feelings of (true or feigned) joy, or from anger and malice. In film you get away with small gestures due to the camera's focus, but on stage stronger stuff is needed, especially if you do not use a spotlight. The play starts off unfocused emotionally due to this. Another way to get more focus to act 1 (besides shouting then) would be to cut down on the number of characters on stage. Two or three of the datja's inhabitans could have been cut from the script. Possibly rewriting lines to have more punch. This is all rectified in act 2 where fewer people on stage leads to stronger focus, and the language gets more direct.

The play stays eerily true to the film: Before seeing the play I hadn't realised that every scene and nearly every line of that film is etched in my memory. It was therefore easy to check off lines and plot devices as they came, and suffice to say that Flannery has not touched anything he wasn't forced to due to a different format.

Affability

In the last scene of the play  Rory Kinnear's Mitia comes off a bit too affable and emotionaly worked up, interspersing opera singing with his Russian roulette. Sitting still in a chair, reciting a children's rhyme and squeezing the trigger on numbers in the rhyme would be more consistent with the temperament of the character and his slavic devil-may-care attitude. He comes off as a bit too much of an affable tragic case now, like Jeremy Iron's Sebastian Flyte, or Klaus-Maria Brandauer's Hendrik Höfgen, while it is clear that Mitia knows exactly what game he is playing.  He could probaby still do the opera bit, but jump into some ridiculous pose before each pull to cut to the core of the character.

Kinnear does a good job otherwise in a demanding role and Ciaran Hinds as Kotov grows as the play progresses, but he needs to throw his weight around more in act 1. The actress playing the daughter does a perfectly good job. The play moves on quite swiftly and make it hard to evaluate the other performances in depth.

During the interview with Flannery that I attended I got interested in seing other things he has written. I like his ambition of presenting multiple views at the same time, and what seemed to be a humanistic approach, being mature enough not to cling to some extremist ideology. His work seems to be a quest for knowledge.

Compared to the movie the play more clearly depicts the main conflict as duty-egoism, but also subverts this by showing that also tough man Kotov can break, and just from one sentence. There is also a budding feminist angle present in the play that is missing in the film. Flannery actually lets the wife speak up a  couple of times about what she thinks of the situation. Flannery did mention that in the film the wife acts like a child, and the daughter more as a wife, and that he reversed this for the play, also to get some load off the actress playing the daughter.

One reason I went to see this play, that I stumbled upon due to me meting a friend and mixing up BFI and the National Theatre (the serendipity of being a tourist) and getting last minute tickets, is that I was curious about if it could help me figure out how much of the strength of the movie comes from the technical and artistic performances and how much comes from the drama itself.

When the play ended, I was as gripped of the drama of the story as ever before. And the end of the stage play is the same as in another film of the 90s, La Haine.

Nu recenserad av mig: Recension: Mefisto på Stockholms Stadsteater

Mefisto är kanske min favoritbok av en av mina favoritförfattare, även om den första bok jag läste av Klaus Mann var Symphonie Pathétique om Tjajkovskij. Nu sätts det upp en pjäs på Stockholms Stadsteater baserad på Mefisto. Premiären nu på lördag är slutsåld men det finns i skrivande stund ströplatser kvar de följande söndagarna.

Om du inte har läst boken kan jag varmt rekommendera den; den finns i svensk översättning. Den skriver så klarsynt om nazisterna att det är lätt att glömma bort att den är skriven redan 1936, flera år före andra världskriget. Klaus Manns prosa är rapp och lättläst  jämfört med hans far Thomas Manns alster. Faktum är att det går att läsa Klaus Manns böcker på originalspråket tyska med bara skoltyskakunskaper.

Klaus Manns sista bok "The turning point" är skriven på engelska som Klaus Mann såg som sitt nya språk efter kriget. Denna bok finns också på svenska med titeln "Vändpunkten" och är väl värd en läsning, även om det strikt personliga saknas i den med tanke på att det ska vara en självbiografi.

Istvan Szàbos film Mephisto, baserad på boken,  är också ett mästerverk. Försök att få tag på och se den! Bara gestaltningen av Göring är värd mödan och tiden.

Klaus Mann skrev också klarsynt om det intellektuella klimatet i Europa efter andra världskriget:

Illa ställt bland intellektuella i Europa redan 1949

Den här uppsättningen på Stadsteatern kommer att få svårt att hävda sig, det ligger både en fantastisk bok och film i arvet. Jag såg pjäsen "Burnt by the Sun" i London för några månader sedan, baserad på filmen av Nikita Michalkov, och jag hade hela tiden filmen som måttstock, och pjäsen nådde i detta fall inte riktigt lika långt. Det ska bli riktigt spännande att se vad pjäsen kommer att ge.

– Vi har väldigt lätt att moralisera över andra tider och hur andra människor har levt, men är blinda för vår samtid, säger Ragnar Lyth när han dricker kaffe och sträcker ut sina långa ben i soffan i ett av Stockholms stadsteaters rum några våningar bort från Klarascenen.

Läs mer: Fokus på nutid i Mefisto à la Lyth | Kulturnyheter | SvD

Klaus Manns ande över Stockholm

En dag som denna, trettondagsafton och minus 12 grader, hamnade jag utanför ett av Nordeas bankkontor. På en skylt står det att kontoret stängt 13.00 för att det är trettondagsafton. Men kanske något kontor är öppet längre?  Telefonnummer till Nordea är angivna, och jag ringer det för privatpersoner. Mitt syfte är att fråga någon på Nordea om något kontor är öppet längre än 13.00.

"Tryck ditt personnummer, och fyrkant" säger en automatisk röst. Den automatiska rösten upprepar anmaningen några gånger och lägger sedan på. Det går alltså inte att ringa Nordea och komma nånvart, utan att uppge sitt personnummer, ens för enkla frågor som öppettider. Det tycker jag är lite irriterande. Man kanske ska motfråga om personnummer eller i alla fall organisationsnummer om och när man kommer fram?

Webbsajten har ingen information om individuella öppettider vid helger heller.

Note to self:

ffmpeg -i input.flv -s 704x576 -ar 8000 -ac 1 -ab 10.2k  output.3gp

Neede to convert to an accepted size 704x576, an accepted audio bit rate 10.2k, an accepted audio sample rate of 8000.

Couldn't get it to work with avi or mov as input this time

It's a shell script that comes with mplayer, and I can imagine it coming in handy when you quickly want to have info on a clip.

Here is sample output from running it on a video file generated by a Casio compact digital camera:

ID_VIDEO_ID=0
ID_AUDIO_ID=1
ID_CLIP_INFO_NAME0=Digitization\ Time
ID_CLIP_INFO_VALUE0=2010/01/01/\ 01:59\ \
ID_CLIP_INFO_NAME1=Software
ID_CLIP_INFO_VALUE1=CASIO\ EX-H10
ID_CLIP_INFO_N=2
ID_FILENAME=CIMG0139.AVI
ID_DEMUXER=avi
ID_VIDEO_FORMAT=MJPG
ID_VIDEO_BITRATE=22629024
ID_VIDEO_WIDTH=1280
ID_VIDEO_HEIGHT=720
ID_VIDEO_FPS=23.976
ID_VIDEO_ASPECT=0.0000
ID_AUDIO_FORMAT=17
ID_AUDIO_BITRATE=177000
ID_AUDIO_RATE=0
ID_AUDIO_NCH=0
ID_LENGTH=28.19
ID_SEEKABLE=1
ID_CHAPTERS=0
ID_VIDEO_CODEC=ffmjpeg
ID_AUDIO_BITRATE=177000
ID_AUDIO_RATE=44100
ID_AUDIO_NCH=1
ID_AUDIO_CODEC=ffadpcmimawav
ID_EXIT=EOF